Världens mest hånade rockband kan lära oss något om demokrati

När detta skrivs är det måndag och ett drygt dygn kvar tills det är dags för Nickelback att spela i Globen. Jag kan därför inte säga säkert hur recensionerna kommer att se ut, men jag skulle gissa att de blir förhållandevis svala. De brukar liksom vara det när det gäller Nickelback.

För er som inte är bekanta med Nickelback och deras musik så skulle en kunna beskriva dem som ett band som spelar någon slags prepubertal form av låtsas-hårdrock som lämnar en med känslan av att någon just kissat i ens öra. Typ som Takida, fast värre.

De är utan tvekan ett av världens mest sågade och hånade band och internet tävlar i vem som kan dissa dem på det fyndigaste sättet. Ändå så säljer de ut Globen, toppar försäljningslistor och plockar hem priser på löpande band på musikgalor i hemlandet Kanada.

Att sortera in i bra och dåligt verkar vara essentiellt för oss människor. Det är inte bara bekvämt att ha bestämda åsikter om saker och ting, det blir också en del av vår identitet. Det du ogillar säger lika mycket om dig som det du tycker om. Genom att dissa Nickelback framstår du som någon som åtminstone vill ge sken av att ta musik på allvar.

Snacket om fin- och fulkultur har funnits länge, och Nickelback har för många blivit en symbol för den allra fulaste fulkulturen. Hela den där uppdelningsgrejen är ju såklart rätt löjlig, för vem är det egentligen som ska avgöra vad som är fint och fult? Är det kvällstidningarnas recensenter, DN:s kulturdebattörer eller är det nån simpel lokaltidningskrönikör?

Men det finns nåt med Nickelback som är svårt att avfärda. Mycket av det som annars sågas av recensenterna är på nåt sätt anspråkslöst. Dess enda syfte är att underhålla. Rätta mig om jag har fel, men det känns till exempel som att det är få dansband som siktar på Polarpriset. De gör musik att dansa till. Deckarförfattarna skiter i om det saknas djup i det de skriver, de vill få till en kioskvältare.

Med Nickelback är det annorlunda. Deras musik är så klichéfylld att den blir ironisk, men den är gjord utan ironi. Det kanske är det som gör det så lätt för folk att hata dem. Deras musik är ämnad att vara tuff, men så är det inte det.

Eller är det rentav så att det är vi andra som är blåsta? För själva grejen med rockmusik är ju att den ska vara ett stort fuck you till etablissemanget. Den ska uppröra, och vad kan egentligen vara mer upprörande 2016 än Nickelback?

Hur som helst så är det skit samma. Uppenbarligen finns det miljontals människor som kan ta till sig av texten till "Something in your mouth". Kul för dem! Att få lyssna, läsa och titta på vad man vill är en grundsten i demokratin. Som Voltaire (eller vem det nu var) sa: Jag hatar Nickelback, men jag är beredd att dö (eller åtminstone genomlida en rejäl mansförkylning) för din rätt att få lyssna på dem.