Det är alltid några som i slutet av varje sommar morrar att just den här sommaren måste vara en av de allra sämsta som någonsin existerat, eller också muttrar de fram en summering om att sommaren var väl kanske okej. Trots allt. Men den kan ju inte jämföras med sommaren 75 eller 76. Och generationen äldre för gärna sommaren 55 på tal. Den hetaste i mannaminne.
Fast allt det där gyllene skimret som brukar rama in minnet av evigt högtryck, solsken från en klarblå himmel, och tjugosju grader i vattnet, brukar sortera bort en och annan detalj som inte är helt oviktig.
Jag tänker på alla brandmän som slipper riskera liv och hälsa med att bekämpa en skogsbrand så snart ett smygbromsade tåg passerat uttorkade mossar.
Jag tänker på att riskerna för att tågen ska spåra ur, när hettan skapat så kallade solkurvor på rälsen, decimeras till nästan noll all den tid vi inte besväras av för mycket högtryck.
Jag tänker på drunkningstillbuden som håller sig nära nollmålet all den stund som vattentemperaturen inte går mycket över 20 grader.
Jag tänker på gräset som förvandlas till en torr och tråkig brun matta, jag lider med alla de vars arma ryggar, armar och axlar måste baxa ut kanna efter kanna med vatten till törstande stackars växter, och jag tänker på alla massörer och kiropraktorer som också riskerar förslitningsskador i försöken att få alla slitna trädgårdsodlare i skick som nya igen.
Jag tänker på alla dermatologer som måste gå ut och varna sig hesa för att få alla att sola ansvarsfullt - alla bör rent av undvika solen åtminstone några timmar före och efter mitt på dagen. Vi vill inte att folk ska tanka på fullt så mycket d-vitaminer att de måste uppsöka läkarvård med misstänkta cellförändringar i huden.
Jag sänder också en tanke till allt bekymmer med rötmånaden som blir så oförsonligt påtagligt när högtrycket blir så där massivt.
Jag tänker också på alla de små som blir lite extra kinkiga och på alla våra gamla som definitivt inte är rustade för värmeböljor.
Ja, större behov av dramatik har jag faktiskt inte inbyggt längre. Det kanske låter magert för en journalist i sina bästa år. Men det är dagens sanning. Och måste jag välja så föredrar jag det bildliga solskenet före det bokstavliga alla dagar i veckan.