Var finns undersökningarna som ger oss en vettig bild av hur stor del av arbetstiden en alldeles genomsnittlig dag som går åt till att vänta på att datorn ska komma i kapp, eller väntan på att alla inloggningsuppgifter ska falla på rätt plats? Eller i värsta fall ersättas av nya. Samt godkännas efter konstens alla regler.
I framtiden kommer allt detta nys ersättas med en knapptryckning och en avläsning av ditt fingeravtryck (så var rädd om det, skada det inte). Och alla framtidens invånare kommer titta tillbaka på 2010-talet med förskräckta uppsyner och stilla ruskande på sina kloka skallar ställa den retoriska frågan: Hur pallade ni det här, gamle man, hur stod ni ut?
Tja, ska jag stilla reflektera (i den mån jag alls är i stånd att göra detta), vi försökte se all väntetid som ett tillfälle till en liten mikropaus. Någonting i grunden positivt och välkommet.
Och så kommer min näsa alldeles på egen hand utföra den där Cyrano de Bergerac-imitationen som är så svår att kombinera med en replik som: Jomen, lyssna nu, det här är faktiskt sant…
Sanningen är faktiskt den att jag aldrig burit hand på min dator så här långt. Men jag törs inte utfärda några garantier för framtiden. De flesta av dagarna är det inga problem att ta det där extra djupa andetaget och intala sig själv att det förmodligen inte är något personligt. Men en del dagar är det svårt att bara svälja provokationerna när datoreländet ber om inloggningsuppgifter eller lösen trots att jag flera gånger kryssat i rutan: "Kom i håg mig din (nästan vilket invektiv som helst går bra att lyfta in här men låt det hellre vara ett med finess än ett plumpt ett)... eller du ska en ytterst plågsam teknikdöd dö".