Jag har däremot ingen aning om Dylan verkligen kommer till Stockholm för att ta emot Nobelpriset, jag vet inte om han själv vet heller i nuläget.
Det är däremot synd att några så självklart automatiskt måste be att få framföra synpunkter på att Dylan indirekt diskvalificerar sig till priset eftersom han är så arrogant att han inte är nåbar för en kommentar förrän en vecka efter tillkännagivandet.
Ungefär samma tongångar har förekommit var gång Woody Allen Oscarsnominerats för sina filmer och mig veterligt har han konsekvent varit frånvarande från själva galan vare sig han vunnit eller inte vunnit. Han var länge upptagen på måndagskvällarna med att lira med sina kompisar i det där dixiebandet, och har väl egentligen aldrig varit helt bekväm med att lämna Manhattan förrän nu på senare år.
Också det en otacksam kille som inte förstår vikten av att visa upp lite klädsam ödmjukhet och artigt böja på huvudet och verkligen tacka för nåden som visas honom.
De får vara vilka storartade konstnärer de vill, visar de inte tacksamhet så har de inte gjort sig förtjänta av priset.
Underlig inställning.
Själv hoppas jag att Dylan kommer, och jag hoppas att han håller ett tacktal som rymmer något av den espri och välformulering som är hans signum.
Om inte för annat så för att visa att han visst kan säga något mer än bara ett lakoniskt "Tack", eller "Vi tar en kort paus här, men är snart tillbaka" under konserterna på svensk mark.
Jag vet ju att han kan vara ganska snacksalig – om han bara är på rätt humör – hemmavid, där mellansnacken ibland kan ta ganska lång tid i anspråk. För att inte tala om hans radioprogram Theme time radio hour, som sändes under tre år mellan 2006 och 2009, som bjöd på förutom mängder av god, jordnära musik även på smått fantastiska berättelser.
Men skulle han välja att avstå resan så är han förstås ursäktad, han är 75 och måste inte kuska fram och tillbaka världen runt för att få bekräftelse på sin betydelse.
Hoppas då bara på att han löser det genom att skicka ett inspelat tacktal. Fast bli då inte förvånad om det blir en film där han länge och väl tittar rakt in i kameran och därefter drar efter andan bara för att yttra orden:
– Thank you.
Fotnot:
De inledande frågorna måste förstås besvaras.
Alltsammans bottnar i en turné Dylan gjorde 1987 och om den plåga han hävdar att han utsattes för kväll efter kväll när först Roger McGuinn framträdde och sedan Tom Petty and the Heartbreakers.
Dylan hukade sig kväll efter kväll och led alla upptänkliga kval när Petty och hans band gick ut på scenen och bara trollband publiken. Han lär också ha fastnat i tanken att det här ska jag gå ut försöka förvalta så väl det går, eller till och med toppa.
Då bestämmer sig Dylan för att den här metodiken han dittills praktiserat att försöka vila sig i form inför varje ny, sporadisk turné var allt utom hållbar. Bättre då att ingen direkt paus ta utan att tuffa på och att avlösa en turné med en ny. Och möjligen bryta av med ett studiobesök om det uppstår lite ledig tid ett par veckor.