Jag vet inte riktigt om dagens fång med bildliga rosor hör hemma här på webben, men jag hoppas att vi kan göra ett undantag för den goda sakens skull.
Egentligen handlar allt om att vi precis droppat nyheten om de många artister och grupper som är skivaktuella nu i höst.
För bara några år sedan – känns det som i a f – så var det sällan man i liknande artiklar lyckades pricka in färre artister än en handfull. Varje månad.
Åh, släpper både Steely Dan och Pink Floyd nytt i höst, och en samling nya duetter med den gamla rutinerade räven Willie Nelson. Nytt på g med Lucinda Williams och Kasey Chambers, ojojoj och så kan vi se fram emot ett nytt album med John Hiatt också, yes, wow, vad kul.
Jaja, jag har väl kanske aldrig helt varit direkt återhållsam i min musikkonsumtion, men i dag är bilden en helt annan.
Jag har hört talas om Zara Larsson och jag vet vad Laleh förmår i normala fall, men det är ingenting som jag direkt planerar om budgeten för.
Nu kan jag lugnt fortsätta att lyssna in mig på Radioheads utmärkta nya album, "A moon shaped pool", i alla fall fram till dess att Christian Kjellvander är redo att släppa nya skivan och fram till dess att Leonard Cohen är klar att släppa sin "You want it darker"…
Häpnadsväckande inte bara att snart 82-årige Cohen släpper nytt utan också att det är hans tredje album på sex år.
För även om somliga av någon outgrundlig anledning vill hävda att Cohen inte har någon röst att tala om längre, och även om samma somliga menar att karln skulle nöja sig med att skriva ny musik, så är det fortfarande en ren fröjd att höra honom.
Och senast han gjorde som han kanske uppmanats, så skrev han sångerna med "First we take Manhattan" i spetsen och gav bort dem till Jennifer Warnes, sedan gjorde han exakt som Lars Winnerbäck skaldat om (Tänk om jag ångrar mig och sedan ångrar mig igen) och precis som Bob Dylan gjorde; ångrade sig och spelade in sångerna själv också.
Dylan skänkte den strålande "Mississippi" till Sheryl Crow och gjorde sedan en egen version av låten, och sedan ännu en och ännu en… Och det gjorde han förstås alldeles rätt i även om Sheryl Crows version också är väldigt bra.