Jag har löpningen i blodet. På 60-talet var min far Leif Berggren en av Östergötlands mest framträdande medeldistanslöpare. Han forsade fram på löparbanorna och i löpspåren iförd Smedby AIS svartgula dress. Än i dag är det just som löpare min numera pensionerade far helst titulerar sig och utan tvekan identifierar sig.
Löpningen fångade aldrig mig på samma sätt, även om jag som 14-åring gjorde ett par halvhjärtade försök att springa i min fars fotspår. Då, när 90-talet var ungt, var sannolikt mitt steg som lättast vilket ledde till framgångar i de ack så prestigefyllda skolmästerskapen i Malmköping. Detta gick givetvis inte den dåvarande gymnastikläraren, tillika löpningsprofilen, Bjarne Thysell förbi. Han lockade med mig till ett klubbmästerskap på Åsborgen i Ärla där jag lånade ett par skor och ställde mig på startlinjen. Det resulterade i att en bronspeng landade i postlådan en vecka senare.
Samma år deltog jag i mitt hittills enda officiella löplopp, Ljungskileloppet, i den lilla orten i Bohuslän. Det var en familjeangelägenhet, pappa deltog i seniorklassen, jag i juniorklassen och min syster ställde motvilligt upp i loppet för de allra yngsta. Jag kom trea, igen, och min syster sprang i ren ilska till sig en topplacering även hon. Min far var givetvis lyrisk.
Även om min löparkarriär tog slut där, till min fars stora sorg, har förkärleken till att springa aldrig lämnat mig. Jag älskar fortfarande att springa efter olika typer av bollar, ger mig då och då ut i löparspåret och njuter av den där totala utmattningen och blodsmaken i munnen. Men några fler lopp har det inte blivit, tills nu.
I morgon är tanken att jag ska ställa upp i mitt första lopp på drygt 20 år. Trots att jag i fotbollens spår ständigt har ont i mina sargade lårmuskler och trots att mina fötter är så misshandlade att de skrämmer slag på min sambo, har jag bestämt mig för att ställa upp i Dunkersjoggen.
I en drömvärld kommer jag lätt trippa igen loppet likt Haile Gebrselassie, som kunde springa en mil på drygt 26 minuter för att sedan springa fem ärevarv med ett leende på läpparna. Mer troligt är dock att jag kommer få den där ljuvliga blodsmaken i munnen och en muskelsträckning redan i första kurvan. Önska mig lycka till.