På landsvägen kan jag tycka att det räcker med 80. Eller 75. I stället för 90. Särskilt om det är skog nära inpå vägen med lösspringande älgar och andra fyrbenta typer. Och det är det ju nästan alltid här i Sverige.
Allt i snålhetens och miljöns namn förstås.
Det hela blir som en tävling mot mig själv. En tävling med många positiva bieffekter. Lägre bensinförbrukning, billigare resor, mindre koldioxidutsläpp och större säkerhetsmarginal!
Det enda negativa skulle möjligtvis vara att alla andra tvingas köra långsamt bakom mig. Men det är inte bara negativt - de spar ju också soppa!
De borde tacka mig, men det händer sällan. Oftast vrålar de bara förbi så fort tillfälle ges.
70-gränser brukar jag däremot försöka hålla. Jag vill ju inte att mina medtrafikanter ska drabbas av hjärnblödningar.
I stan blir snålkörningen lite mer komplicerad än att bara köra enligt snigeltaktiken från landsvägarna.
Det gäller ju att komma upp i 50 på raksträckorna, har jag förstått, för att kunna lägga i femman. Sedan låtsas jag som att bromspedalen inte existerar och saktar bara ner genom att släppa gasen och, efter en bit, växla ner till trean. Det innebär förstås att jag börjar sakta ner långt före alla andra i korsningar och rondeller.
Påfrestande för den som är bakom? Absolut. Bensinsnålt? Mycket.
Nu ska jag bara få omgivningen att förstå det roliga med e-ko-drajving som det så fint (?) heter. Hustrun har en bit kvar. Hon tycker att livet är för kort och vill helst bara "komma fram någon gång".
Jag jobbar på att vinna över henne till väglusarnas växande hjord.