Den första september skrev tidningen om Per Edvard Jonson, uppvuxen i Fornbo utanför Malmköping, och hans förberedelser inför en långseglats med den 14 meter långa och 15 ton tunga stålbåten av modell RW41.
Tio dagar senare kastade Per Edvard Jonson och hans flickvän Hanna Lima Braut loss och lämnade hamnen i Västerås. Sedan dess har duon passerat land efter land och lagt till vid hamnar i såväl Danmark och Tyskland som England och Belgien. Nu befinner sig paret i Gran Canaria där tidningen fått kontakt med dem.
– Nu ligger vi i Las Palmas på Gran Canaria och tar det lugnt några dagar. Vi har äntligen förenats med våra norska vänner som legat steget före hela tiden. De startade dock i juni, säger Per Edvard.
Har resan varit som du hade tänkt dig hittills?
– Vi startade från Västerås ganska precis en månad efter tänkt avresedatum. Det gjorde att vi hade lite tidspress att hinna söderut innan höststormarna satte igång. Att ha tid var något av det viktigaste för mig med hela resan, så starten av äventyret blev inte riktigt som vi tänkt oss.
– Jag har försökt att ha så lite förväntningar som möjligt eftersom det sällan blir som man tänkt sig. Det tar tid att segla, mycket längre tid än vad åtminstone jag trodde. Man kan jämföra det med att gå i rask takt.
Tanken från början var att Per Edvard och Hanna skulle ha sällskap av Joakim Arborén på resan, men duon har fått klara sig själva ner till Gran Canaria. Här har besättningen kompletterats med Sparreholmssonen Johan Waldemar. Ett välkommet tillskott inför det som väntar.
– Vi planerar att påbörja turen över Atlanten i början av december för att hinna fram innan nyår och vara tillsammans med våra vänner. Det kan låta lite med tre personer, men jämfört med när Hanna och jag kört ensamma är det rena rama lyxlivet. Man får dubbelt så lång paus, säger Per Edvard.
Det mest minnesvärda under resan ner till ögruppen vid Afrikas nordvästra kust har enligt Per Edvard varit naturens skådespel. Vackra solnedgångar följt av nätter med storslagna fullmånar och praktfulla soluppgångar.
– Det kan låta lite klyschigt, men det bästa är alla naturupplevelser vi har fått vara med om där lekande delfiner dränkta i mareld toppar upplevelserna. De ser ut som lysande torpeder i natten.
Vad har varit värst så här långt?
– Tuffast har nog varit att bara vara två under längre seglingar, då det blir väldigt lite sömn. Hanna tycker att det tuffaste har varit att vi hela tiden ska vidare och aldrig haft tid att stanna upp. Och jag kan hålla med om att det har varit lite tråkigt.
Resan har inte varit utan missöden, tvärtom. Men problemen har lösts och några personskador eller allvarligare skador på båten har de än så länge varit förskonade ifrån.
– Vi har varit rädda och oroliga några gånger, men med tiden har vi blivit tryggare på båten och inte minst på oss själva.
Inför den stundande Atlantenseglatsen har båten fått sig en ordentlig service och såväl båten som besättningen är redo för det stora äventyret. Men var de exakt kommer hamna står lite skrivet i stjärnorna.
– Vi ska möta Hannas bror i Guadeloupe, eller vad det heter. Men det spelar mig inte så stor roll var vi hamnar. Vi ska ändå utforska så många öar som möjligt, säger kaptenen Per Edvard Jonson.