Ni vet ju hur mössen sjunger i "Askungen" på julafton (ungefär):

Vi ska feja varje timma

Vi ska lacka, vi ska rimma

Blott en vecka har vi på oss

tills ungarna ska gå loss

på alltför många klappar

sen de humöret tappar

i tomheten som kommer då

det roliga är över å

paketen var för platta och för små

Kan vi göra något för att inte hamna på samma posttraumatiska julstressplats år efter år? Jo, det kan vi. Vi kan strunta i mössen. Vi kan leva kattliv i stället.

Ack, denna fullständigt kravlösa tillvaro som visserligen handlar om att tillfredsställa jaget men som ändå bygger på ett visst mått av omsorg om sin nästa för att livet ska lira – ett liv byggt på meditation, inte konsumtion.

Låt mig göra en liten jämförelse mellan kattliv och människoliv inför jul:

Människa: panikköper sned gran, dränker den i glitter. Katt: välter granen, går nöjd därifrån, tvättar pälsen. Stirrar in i väggen en timme eller så.

Människa: bakar i sitt anletes svett till luciatablåer, julfester, adventsmys. Bränner lussebullar, kommer på nya innovativa svärord. Katt: sover, tvättar pälsen. Käkar lite torrfoder. Kloar sönder en tapet.

Människa: bygger pepparkakshus, bränner sig på smält socker, gråter, huset rasar. Katt: klättrar upp i ett träd. Klättrar ner. Tvättar pälsen, går hem och sover.

Människa: klättrar på tak med livet som insats för att fästa tusen och åter tusen juleljus i tyst tävling med grannen. Katt: låter de gulgröna ögonen lysa mot grannkatten i mörkret. Går hem och sover.

Människa: trillar köttbullar, griljerar skinka, lägger in sill, kokar lutfisk. Katt: äter tonfisk. Kloar sönder soffan. Tvättar pälsen. Går på lådan. Stirrar ut genom ett fönster i två timmar.

Människa: putsar fönstren i sista stund före jul trots att inget solljus kommer att avslöja smutsen förrän i mars. Katt: ligger under en bil i tre timmar. Går hem, tar ett extra tag om öronen med framtassarna när hon tvättar pälsen. Julfin! Äter. Sover.

Människa: tror att dyra julklappar, att få och ge, är bevis för kärlek och uppskattning. Katt: lägger sig i någons knä och spinner. Är älskad.

Ja, ni fattar. Kattliv är livet. Möjligen lite svårt att genomföra just i år med så här kort varsel. Jag antar att folk förväntar sig saker av mig. Men nästa år, då är jag redo. Och för att knyta an till en annan Disneyfilm så är jag långt ifrån ensam:

Alla snubbar vill ju vara katt.