Det är en solig men blåsig sommardag vid huset vid Hörntäppan i Dunker. Jag slår mig ner på uteplatsen med utsikt över sjön Dunkern tillsammans med Magnus Karlsson som är uppvuxen bara ett stenkast bort.
– Vi har haft det här huset i tio år och Dunker är basen för oss i Sverige nu, säger Magnus.
Magnus träffade Marie för 14 år sedan och de bodde fram till för ett år sedan i Stockholm. Då åkte de för andra gången ner till Kenya och bestämde sig för att bosätta sig i landet vid Afrikas östkust.
– Att kunna komma hem hit på sommaren och bo övriga tiden av året i Kenya är det bästa av två världar, säger Magnus.
Det var längtan efter att bli föräldrar som fick Magnus och Marie att sommaren 2010 göra den långa resan till Kenya första gången. Efter att på alla tänkbara sätt försökt att få barn på naturlig väg bestämde de sig snabbt för att adoptera. Och valet föll snart på Kenya.
– Vi läste en artikel om att det är kort väntetid, men lång vistelsetid, om man adopterar från Kenya, säger Marie som precis har dukat fram fika på uteplatsen.
Det är olika förfaranden vid adoption beroende på vilket land det gäller, i Kenya måste de som adopterar vistas i landet i minst sex månader innan adoptionen går igenom. Men ofta tar det längre tid.
– Vi viste inte så mycket när vi åkte ner, det enda vi visste var att man inte skulle ta någonting för givet och att det kunde ta lång tid, säger Marie.
De fick snabbt vänja sig vid att planerade möten kunde ställas in och att den svenska punktligheten inte gäller i Kenya. Men väntan på att få träffa deras nu snart sex år gamla son Benjamin blev kort.
– Vi fick träffa honom dag ett och var med oss varje dag så det blir vardag direkt, säger Magnus.
De åtta månader som Magnus och Marie tillbringade med Benjamin i Nairobi gav dem blodad tand. Den 29 juni åkte de tillbaka för att bli föräldrar även till Nora som snart fyller två år. Alla fyra bor nu i ett radhus i Nairobi där de kommer bli kvar i minst två år till. Detta sedan både Magnus och Marie har fått jobb på Svenska skolan. Magnus, som är utbildad socionom, har fått jobb som internatsamordnare och Marie, som är dramapedagog, har fått en tjänst som musiklärare.
– För tre år sedan trodde jag nog inte att vi skulle bo i Kenya, men vi trivs väldigt bra i Nairobi. Det är en skön livsstil och lagom tempo, du får mer tid med familjen och den svenska stressen försvinner där nere, säger Magnus.
Nairobi är en stad med stora kontraster. Det är inte långt mellan de lyxiga höghuset till plåthusen i slummen och efter mörkrets intåg ger man sig inte ut.
– Det var en väldigt stark upplevelse när jag besökte ett slumområde för första gången tillsammans med skolan. Det var otroligt fattigt, men det fanns ändå en stor glädje, säger Marie.
Kenya erbjuder också fascinerande naturupplevelser.
– Vår första safari var den bästa semesterresa jag har gjort, och då är jag inte ens djurintresserad. Det var fantastiskt, säger Magnus.
Magnus och Marie ser en fördel i att de som föräldrar får leva i sina barns hemmiljö och anpassa sig. De är väl medvetna om den debatt som förs kring adoption, men väljer att avdramatisera den problematik som ofta lyfts fram.
– Det pratas om att adopterade barn ofta kan uppleva trauman och bli mobbade. Men det kan drabba vilket barn som helst. Mitt råd till andra som funderar på att adoptera är att ta det naturligt och inte hetsa upp sig, säger Marie.
Magnus oroas över att Sverige har blivit mer intolerant och fördomsfullt. Men när det gäller debatten om vad adopterade barn bär med sig vill han vända på myntet.
– I en perfekt värld skulle inga barn behöva adopteras, men så ser det inte ut i dag. De barn som adopteras får en erfarenhet som inte biologiska barn får.