Som sÄ mÄnga gÄnger tidigare tog Ulrika Bergqvist vÀgen via Hosjön och badplatsen nÀr hon skulle hem den dÀr onsdagen för knappt tre veckor sedan. Solen sken och hon hade musik i lurarna. Eftersom hon hade varit ute och sprungit lÀngs landsvÀgen hade hon sin illgula signaljacka pÄ sig och pÄ ryggen hÀngde hennes rosa vÀska.
NÀr hon svÀngde av i den skarpa kurvan framför badplatsen reagerade hon direkt pÄ en bil som stod sÄ konstigt parkerad och snart sÄg hon en person liggandes pÄ marken. Hon trodde att han hade ramlat med cykeln.
â Men sĂ„ nĂ€r jag kom fram sĂ„g jag att det var blod och sĂ„, berĂ€ttar hon.
Hon hade promenerat rakt in i vad som först beskrevs som ett brÄk nÀr polisen fick in larmet om hÀndelsen. Men som senare under kvÀllen kom att rubriceras som mord.
Det var flera andra personer pÄ plats och Ulrika Bergqvist frÄgade om hon kunde hjÀlpa. Men hon kÀnde ganska snart att hon inte behövdes dÀr. Polis och ambulans var redan pÄ vÀg.
â Han lĂ„g pĂ„ mage, sĂ„ jag sĂ„g inte ansiktet, men jag sĂ„g att det var blodigt. Och det var ingen som gjorde nĂ„got, sĂ€ger Ulrika Bergqvist.
Hon understryker att hon inte sÄg sjÀlva hÀndelsen och Àr osÀker pÄ om hon kan bidra till utredningen, men hon har vÀntat pÄ att polisen ska ta kontakt.
â Det förstod jag redan dĂ„ att de skulle, men nu har det gĂ„tt tre veckor. Jag trodde att de skulle söka efter mig dagarna efter dĂ€r, att det skulle dröja sĂ„ hĂ€r lĂ€nge var otippat, sĂ€ger hon.
Hon promenerar vÀgen via badet tre-fyra gÄnger i veckan och blir pÄmind om hÀndelsen varje gÄng hon passerar. Men dagen efter kÀndes allt som en overklig dröm.
â Det kĂ€ndes som att jag hade sett det pĂ„ en film, det kĂ€ndes helknasigt. Obehagligt, sĂ€ger Bergqvist.
Med tiden har en minnesplatsens bildats. Först en bit ut i sjÀlva vÀgbanan. Men sedan bestÀmde kommunen sig för att flytta den en bit upp i slÀnten pÄ grund av trafiksituationen i omrÄdet. Blommor, ljuslyktor och ett fotografi ligger placerade mellan tvÄ utstÀllda vÀgkoner.
Ulrika Bergqvist tycker att det Àr bra att minnesplatsen finns dÀr och pÄminner om mannen och hÀndelsen.
â Det Ă€r fint att det mĂ€rks att det har hĂ€nt, att det inte bara hĂ€nde och sedan glöms bort. Det Ă€r ju nĂ„gon som kĂ€nde honom som Ă€r dĂ€r och lĂ€gger blommor och tĂ€nder lyktor.