Klockan är elva på kvällen, himlen är stjärnklar och Anna Eklöf gör sig redo att lämna Kibo Hut. Hon befinner sig 4 720 meter över havet, luften är tung att andas och hela kroppen värker efter fem dagars extrem påfrestning. Framför sig har hon en dryg kilometers tung klättring upp till Uhuru Peak, Kilimanjaros topp.
– Jag blev andfådd även fast vi gick med myrsteg. För varje höjdmeter kände jag huvudvärken. Någon kräktes, någon var yr, medan ett gäng mådde prima och spred massa bra energi till oss övriga.
Långt framför sig såg Anna Eklöf hur en lysande mask, i form av en mängd pannlampor, ringlade sig uppför berget. Sakta men säkert tog hon sig närmare målet, samtidigt som den fysiska och mentala utmattning blev allt mer påtaglig.
– Så fort jag snöt mig den natten kom det blod. Jag minns att jag försökte få på mig en tjockare jacka men fattade inte hur man gjorde så en guide fick hjälpa mig att dra upp dragkedjan. Jag blev helt knäpp av höjden.
Men så, efter att ha tagit sig upp för en till synes oändlig mängd klippor och stora stenblock, kunde hon skymta skylten som förkunnade att hon hade nått toppen. Solen hade sakta börjat stiga upp och Anna Eklöf kunde se Kilimanjaros glaciärer breda ut sig samtidigt som hon mödosamt betade av upploppet.
– Det var den mest magiska soluppgång jag någonsin skådat, jag grät som ett barn. Det var otroligt jobbigt men samtidigt underbart. Det var helt galet att stå där uppe med 360 graders vy över världen. Jag kunde känna i hela min kropp att det inte är meningen att man ska befinna sig så högt upp.
När tidningen får kontakt med Anna Eklöf sitter hon på en takterrass på en bar i staden Moshi med utsikt över det berg hon för en vecka sedan besteg. Hon har tinat upp och återhämtat sig genom att bland annat unna sig en fyradagarssafari. På fredag lämnar hon Tanzania och återvänder till Sverige.
För en månad sedan skrev tidningen om det äventyr som hon nu har bakom sig. Anna Eklöf ingick i Team Aron Kilimanjaro, ett grupp på 25 personer med den rullstolsburne Aron Anderson i spetsen som besteg berget till förmån för Barncancerfonden.
– Innan tänkte jag att det förmodligen skulle bli det jobbigaste jag någonsin gjort, och det blev det. Men jag trodde att det skulle vara jobbigt på ett annat sätt, mer fysiskt tungt i kroppen. Däremot var det sjukt jobbigt att man inte fick luft, det kändes som att jag hade världens sämsta kondition.
Syrebristen på hög höjd slår olika mot olika personer. För Anna Eklöf blev mötet med Kilimanjaro en kamp mot sömnlöshet, en ständigt närvarande illamående och synvillor.
– Första natten fick jag hallucinationer. I stugan där jag och fem andra bodde såg jag en stjärnhimmel i taket och massa små vita fluffiga spindlar som kröp i sängen. Hallucinationer är tydligen vanligt vid hög höjd.
Men trots att vägen upp till toppen kantades av den ena prövningen efter den andra ångrar inte Anna Eklöf att hon genomförde expeditionen. För två och ett halvt år sedan låg hon sjuk i borrelia efter ett fästingbett och blev fullt frisk först för nio månader sedan.
– Jag känner en enorm lycka och stolthet. Stolthet över projektet, över insamlingen till Barncancerfonden, men också på ett personligt plan. Jag är stolt över min kropp som vägrade sluta gå. Det är coolt att få känna den enorma kraft som kroppen besitter.
Expeditionens huvudperson, Aron Anderson, besteg berget med hjälp av armcykel och kryckor. En prestation som har satt sina spår i Moshi.
– Att se Aron gå på kryckor sista biten var helt magiskt. Jag hoppas att han förstår hur otroligt inspirerande det var, vilken människa! Han har lämnat Tanzania nu men här i Moshi pratas det fortfarande om honom. Alla vet om honom och att han tog sig dit upp, jag är så enormt stolt att jag fick vara med.
När teamet kom ner från berget firade de med en stor fest i Moshi där såväl guiderna som teamets artistpar, Danny Saucedo och Molly Sandén, bjöd på sång.
– De skrev en fantastiskt fin låt till oss i teamet som de uppträdde med. Så himla kul och fint! Alla i teamet kom varandra väldigt nära.
Har du fått blodad tand nu och vill bestiga fler berg?
– För en vecka sedan var jag övertygad om att aldrig gå upp för ett berg igen. Men nu känner jag att Kebnekaise är självklart! Dessutom vill jag gå upp för Kilimanjaro igen. Men de som bestiger Everest måste vara helt galna, 3000 meter till upp i luften är ju helt sjukt!