En förbluffande stor del av mitt liv tillbringade jag som "vegetarian". Jag skriver "vegetarian" eftersom det var en synnerligen generös tolkning av själva begreppet. Jag klassade nämligen bacon som en krydda.
För mig var och är bacon smakernas trollkonstnär. Tillsätt lite bacon och du får ett djup och en smått oemotståndlig sälta som förstås förstärks av fettet som lyfter smakerna ännu en nivå.
Knaperstek bacon och njut av en kalaskrispig konsistens som inte går att ersätta med något annat (tro mig, jag försökte med fejkbacon på den tiden, fullständigt vidrigt.
Linda lite bacon runt fisken, köttbiten, räkan, dadeln, moroten eller vad du nu vill. Safterna och smakerna stannar kvar inne i själva råvaran, samtidigt som fettet i baconet sipprar in och förhöjer hela härligheten till oanade höjder.
Hemligheten till baconets superba kvalitéer ligger till stor del i det som kallas den femte grundsmaken – umami. En smak som vi inte ens kände till för så himla länge sedan, och som är lite svår att förklara med ord. Lite sötsalt sådär. Typ raggarkryddan Aromat.
Bacon är en veritabel umamibomb. Det innehåller inte mindre än sex olika typer av umamismak, alla förstärks dessutom av sältan och rökningsprocessen. Det är därför det behövs så lite för att åstadkomma så mycket.
Och en sådan goding förtjänar sannerligen att behandlas med respekt. Kokt sladdrigt bacon är inte det minsta läckert, inte heller så hårt stekt att det bara smakar vidbränd kolstybb.
Jag steker bacon på medelvärme med lite fett i pannan. Sära på skivorna, och lägg dem så platt det går och inte för många på en gång. Vänd inte i onödan, utan vänta tills skivorna börjar få färg. Låt rinna av på hushållspapper. En annan metod är att steka med lite vatten som får koka bort, vilket kan vara värt att testa.
Huvudsaken är att baconet blir så där ljuvligt knaprigt som bara bacon kan. En dag med bacon är en bra dag. Även om man är en låtsas-"vegetarian".
Mia Gahne/TT