Tänk vilka betyg man kunde ha fått… Och det är en intressant nutidshistoria man bjuder på, den spänner över fyra decennier från en spännande tid i musikvärlden. För Mats Ronanders del tog karriären fart i bluesbandet Nature och han bjöd på ett par härliga bluesnummer i vilka han visade upp vilken duktig munspelare han är.
Att han också är en riktigt skicklig gitarrist fick vi också höra prov på och denna gång med ett råare, tuffare, sound än jag hört honom prestera tidigare. Och naturligtvis berättade han om de samarbeten han haft med andra artister under den perioden, Pugh Rogefeldt, Ulf Lundell, Ted Gärdestad och Eric Clapton var namn som nämndes.
Efter att Mats Ronander berättat historien om när han första gången såg Sanne Salomonsen, vilket skedde på Café Opera i Stockholm, dåtidens vattenhål för alla kändisar, intog Sanne Salomonsen teaterscenen och levererade en lysande version av When you walk in the room.
Därefter berättade hon historien om hur den då kaxige Mats presenterade sig för henne och att de numera är grandmama och grandpa, alltså har barnbarn, vilket de känner som en stor lycka.
En av kvällens höjdpunkter kom när Mats Ronander sjöng A whiter shade of pale och sedan Sanne Salomonsen flätade ihop den låten med When a man loves a woman. Då reste sig nackhåren på undertecknad, särskilt när Mats Ronander spelade ett så innerligt solo på sitt munspel.
Att rapportera från kvällens konsert utan att nämna tredje personen på scenen vore snudd på tjänstefel. Benneth Fagerlund lade med ytterst kompetent klaviaturspel en stabil grund för de andra artisterna och lät som en enmansorkester.
Av de anekdoter som berättades under aftonen tyckte jag nog bäst om hur Sanne Salomonsen blev kär i Bruce Springsteen under en middag med Saxofongiganten Clarence Clemons. Där tog The Boss upp parets då månadsgamla son i famnen och nynnade för honom. Vilket härligt ögonblick!
Om konserten ska summeras i några få blir det dessa: Fartfylld, rolig, tankeväckande, rörande, kärleksfylld och en musikalisk höjdare!