Men kvällen inleddes med Weeping Willows smäktande toner, med hjärta, smärta och Magnus Carlsons suktande stämma. Det är svårt att inte gilla Weeping Willows snyftande svårmod, alltid framfört med glimten i ögat och, åtminstone den här kvällen, utstyrt i beigemurrig blazer. Publikens stora "woaw" kom först vid "Blue and Alone", alltså vid ledmotivet till Pistvakt, men nöjdheten, som det heter nu för tiden, var genomgående hög.
Larsfest inleddes exakt på utsatt tid, det tycks vara en genomgående trend numera för våra rockidoler, medelålders som de blivit med strikta lämningscheman på dagis och skolor, att komma skapligt i säng.
Larsfest i cirkustält måste vara det närmaste klubbspelning Winnerbäck bjudit in till på flera år. Efter den ena arenakonserten efter den andra har vi nu äntligen chansen att få syn på vad han har för sig på scenen utan att glo på en kornig storbildsskärm.
Om senaste arenaturnén främst gick ut på att vänja publikens öron vid senaste albumet "Hosianna" så är cirkussommaren något helt annat. Det är riv från låt ett, inledande "Dunkla rum" sätter tonen och sedan fortsätter det med gamla dängor.
Visserligen varvade med några av nyheterna, men innan ens halva speltiden är i hamn har vi fått oss både "Elden", "Om du lämnar mig nu" och "Hugger i sten" till livs. Särskilt i den sistnämnda sjunger publiken med för full hals så det är rentav rörande.
"Hela mitt liv har jag haft svårt för att prata, det får ni stå ut med. Det är därför jag skriver låtar istället" säger han och ingen verkar alls tycka annat än att han gör helt rätt i den saken.