I höstas fick Lisa Nilsson hela riksdagen att stämma upp i "Himlen runt hörnet", hon sjöng ut i "Så mycket bättre" och följde jazzen i hälarna tillsammans med gitarristen Erik Söderlind - turnéstarten drog fulla hus på Royal i Eskilstuna. Nu ger hon sig ut igen, men med en hel orkester i ryggen och låtar från sig egen sångarkarriär på repertoaren. 27 februari landar hela sällskapet på Lokomotivet i Eskilstuna.
Samtidigt njuter hon i fulla drag av att vara småbarnsförälder.
– Bästa sättet för mig att koppla av är att umgås med mina barn. När jag får åka hem igen och, efter att ha skjutsat den äldsta till skolan, krypa ned och få en extra timme i sängen tillsammans med den yngsta som beställt att vi ska titta på tecknad film tillsammans...
– Jag lever i en härlig tid. Yrkesmässigt kan jag göra vad jag vill, jag har erfarenhet och jag får anbud om att göra både mer scen och teater. Just nu väntar jag till exempel om besked om en roll i en dansk film. Och Stockholms stadsteater har kommit med nya anbud, men just nu sätter jag musiken först.
Förra året gjorde hon en kritikerrosad insats som Roxie Hart i musikalen "Chicago" på Stadsteatern i Stockholm - steppade, sjöng och skådespelade så att publiken tappade andan. I fokus fanns även Dan Ekborg och Sharon Dyall - men Lisa Nilssons lyste starkast när hon satte fart på steppjärnen. Trots att Lisa Nilsson främst gjort sig känd som sångerska har hon en gedigen dansbakgrund från både dansgymnasium och balettakademin.
– Men det ligger så långt tillbaka i tiden så jag trodde faktiskt att jag skulle behöva bli en helt ny människa för att klara av att dansa igen. Jag hoppade ju av dansskolan innan jag var färdig. Och för mig har det på något sätt känns skamligt att jag inte gick klart.
Hon förberedde sig med styrketräning och yoga och började öva in de svåraste danspartierna så tidigt som möjligt.
– Jag dansade överallt hela sommaren inför premiären. I köket, på altanen, på bryggor, ja, var jag än befann mig.
Det verkar tufft att både sjunga och dansa samtidigt?
– I början, kanske. Men när väl fått upp konditionen är det som att kombinationen alstrar energi. Man får en enorm kraft och det blir nästan som en självgenererande motor. Men sedan vi slutade spela "Chicago" har det blivit tyngre igen. Jag dansar inte kontinuerligt, det blir mera vanliga svennegym för mig, Itrim och sånt. Men man vet aldrig, kanske tar jag ändå steppskorna med mig på turnén...
"Chicago" var inte Lisa Nilssons första uppsättning på Stadsteatern. 2012 spelade hon bipolär kvinna i musikalen "Next to normal" och fick omdömen som "sensationell" och "scenisk auktoritet".
Visste du att du är en så bra skådis?
– Nej, verkligen inte. Men jag visste att jag hade en längtan som jag inte vågat gå vidare med. Jag har ju ingen skådespelarutbildning och det har jag alltid ursäktat mig med. Tills någon sa: "Men hur motiverar du då att du sjunger - det har du ju inte heller nån utbildning i?"
– Så man blir vad man blir. Funkar det så funkar det. Det var en märklig känsla när det faktiskt gjorde det, men väldigt rolig.
Lisa Nilsson fick erbjudandet om huvudrollen i "Next to Normal" samtidigt som hon just fått sin andra dotter.
– Jag fick mitt livs roll när jag var nyförlöst. Förr var en kvinna nästan förbrukad när hon fått barn. Men jag blev inte ratad och bortvald. I stället fick jag briljera och ta för mig. Det var så häftigt,