Den här texten läses med stark och känslosam finsksvensk dialekt och om du av någon anledning har svårt att tänka dig hur detta låter, råder jag dig att ringa din kompis Säppenen, Mustonen, Kärkkinen, Kekäläinen eller Ruotsalainen, vilken du har att tacka för att det överhuvudtaget finns någon jävla ordning i den här staden och be henom läsa för dig.
Inne på Sagabiografen är det varmt och djuprött och vänligt som vore vi allesammans tillbaka i moderlivet. I publiken sitter många gubbar, kanske femtio, men även en och annan kärring, kanske tjugo stycken.
Sen kommer han upp på scenen, i glänsande hårsvall och välputsade skor, den store sångaren, kompositören och författaren Mauri Antero Numminen, 75 år gammal, följd av legendariske dragspelskungen Pedro Långben Hietanen som redan som 14-åring turnerade runt på dansrestauranger i Kymmenedalen.
M.A. hänger på sig sin gitarrbanjo och frågar om det är sant att Torshälla är en tvåspråkig stad, och får ett rungande kyllä till svar. Jag ryser av välbehag och hoppas att någon kanske kommer att missta mig för en finne eftersom jag har blåvit kjol. Men nej, inte kan jag lura någon, jag som varken kan supa eller jobba mer än åtta timmar per dag (och då sitter jag helst i långa möten och diskuterar).
För att trösta mig äter jag i snabb takt en påse popcorn.
Generöst framför M.A. med sin sockersköna sångröst, som så gärna spricker över i något slags joddel, sångerna i listan på svenska, finska och tyska. När han inte kompar på banjon håller M.A. rytmen med trumvispar på en telefonkatalog, enligt recept av Quincy Jones, ett helt annat musikgeni. Pedro gör mellan verserna snabba utflykter på dragspel och piano, men kommer alltid tillbaka för att hämta upp M.A. som då sjunger ännu en vers.
Visan "Med min kvinna i riksdagshusets park", melodin lånad av tangomusikern Unto Mononens, förbjöds i finsk rundradio på 60-talet när den släpptes får vi veta, liksom att finländare älskar mollvisor så mycket att de till och med skrattar i moll. Ändå gör M.A. den superglada Gummibollsången som blev populär när Lill-Babs på 80-talet var med och körade under en inspelning av Allsång på skansen.
Konserten går alldeles för fort, och den kärleksfulla publiken ropar in idolen för flera extranummer, men sen vill åldersmannen luta sig tillbaka och dricka sin gin tonic så han lämnar oss liksom en sommar i Skandinavien – rosiga på kinderna och hungriga efter mer.