Det är måndag morgon, och Christer Sjögren har just genomlevt ännu en helg där han har varit föremål för svarta löpsedlar. I fredags medverkade han i SVT-programmet "Skavlan", där han berättade om sitt alkoholmissbruk och den behandling han genomgick för det.
Responsen har varit positiv över lag, säger Christer Sjögren när han ringer punktligt klockan 08.20.
Han låter galet pigg, vital och värmländsk och totalt obesvärad av att det blivit uppståndelse kring hans självbiografi, "Får jag lov att berätta – kramgoa minnen från Christers garage", som han har skrivit tillsammans med Per Berg.
– Jag kunde inte begripa att det skulle bli så stor uppmärksamhet, men det har ju varit en hel del jobb med boken så det är kul, säger Christer Sjögren.
Christer Sjögren är uppväxt i värmländska Hagfors under 1950- och -60-talet. En bruksort där "alla" jobbade på järnverket. Att han, en vanlig arbetargrabb, skulle komma att ge ut en bok en dag hade han aldrig trott.
– Näe, herregud! säger han.
Det var tillräckligt anmärkningsvärt att han hakade tag i sin stora dröm och satsade på musiken. Christer Sjögren började spela orgel redan som barn.
– Det fanns ju en orgel i varje klassrum, och jag kunde ta ut låtar på gehör, berättar han.
Unge Christer märkte snart att musiken gjorde honom speciell, han var ensam om något och fick uppskattning för det.
– Jag fick den enorma glädjen att uppleva den där "jag kan förflytta berg"-känslan när jag spelade, berättar Christer Sjögren.
Som 14-åring gjorde Christer sjögren en rejäl satsning på musiken. Bildade bandet Johnny-Christers och köpte en egen elorgel för den då svindlande summan 3 500 kronor.
– Jag jobbade extra två timmar om dagen efter skolan i en färghandel. Jag tjänade 60 kronor i veckan, de gick till avbetalningarna på orgeln, säger Christer Sjögren, som konstaterar att det var rätt att göra och att det var tur att han gjorde det.
Ja, det kan man verkligen säga.
Nästa steg blev bandet Jupiters (1965) i vilket Christer Sjögren spelade orgel och sjöng. 1968 började han i Pelles orkester, ett dansband från Mariestad i vilket han sjöng och spelade bas. Tio år med bandet blev en bra grund för det som skulle komma.
– Jag är tacksam över den tiden. Vi var tillräckligt populära för att kunna leva på musiken.
1978 kom samtalet med frågan om att bli sångare i Vikingarna, Sveriges populäraste dansband (dansbandsgenren var superhet då). Christer Sjögren var 28 år, hade bildat familj och skaffat sig en gedigen erfarenhet i Pelles.
– Här har jag min stora chans, tänkte jag, berättar Christer Sjögren.
Framgångarna med Vikingarna och sedan som soloartist saknar faktiskt motstycke i Norden. Ingen annan nordisk artist har sålt lika många album.
Men när han nu summerar sin karriär är det ändå inte musiken som står i fokus. Alla vill tala om alkoholmissbruket som Christer Sjögren beskriver öppenhjärtigt i sin bok.
– Jag kan ju journalistiken i varenda söm och millimeter. Det kvittar om jag skriver hela mitt cv i boken, jag måste skriva om de negativa sidorna av det också och jag har inte de minsta skrupler inför det. Det är det som kommer upp, jag hade inte fått vara med i "Skavlan" om det inte vore för att tala om det. Så enkelt är det. Det vet jag.
– Nu har jag tillfrisknat och mår så bra, till skillnad från för 20 år sedan.
Den nyktra Christer Sjögren vill vara ärlig och öppen och livet har gett honom modet att berätta. Han hoppas att han kan hjälpa någon.
– Drickkulturen i Sverige har avancerat och kulminerat. Då, för 20 år sedan fanns inte bag-in box. Nu ser man människor som vaggar ut från Systembolaget med två boxar i varje hand. Det är så sorgligt!