Snabbt hopp tillbaka till kvällens början. Maskineriet som är The Knife bolmar, skrapar, skriker och bländar. Annexet-scenen är nära att svämma över - dansare, sångare, instrument och diverse rekvisita får trängas på den till synes lilla ytan.
Men de som känner The Knife vet att kaoset är en illusion. Allt är koordinerat och planerat ner till minsta beståndsdel. Ingen del av föreställningen är mindre viktig än någon annan, utan sammanfogas till en helhet som är svår att värja sig från. Som åskådare blir jag i det närmaste tvångsmatad med ljuset, ljuden och danserna och jag gillar det.
Det blir nästan tråkigt ibland, när allt är så välregisserat. Den som kom hit för spontanitet lär bli besviken. Det är en föreställning mer än en konsert. En konsert kan kännas teatralisk - det här är teater.
Bitvis är det hypnotiskt, som att stirra rakt in i ett kalejdoskop. Kanske är det därför publiken stirrar så ledigt, nästan förvirrat, mot scenen. Det är som att åskådarna inte vet vad som förväntas av dem. Några dansar, resten står still och det gör stämningen tafatt och märklig.
Färska liveversioner av gammalt och nytt gör sitt för att pigga upp. Som när oljefatsklingandet i "Pass this on" paras ihop med ett pulserande beat, eller då titelspåret "Shaking the habitual" blir till ett studsande dansnummer. Jag vill inte titta bort för att anteckna. Öronproppar kan vänta. Jag vill ha mer.
Sakta börjar temperaturen att stiga. Fler rycks med och när Silent Shout till slut går igång är det som att vi - publiken, bandet, musiken - har lättat från marken. Men efter ett par ord är jag nere på backen igen. Plötsligt tackar The Knife för sig. Jag förstår ingenting. Det kan ju inte vara slut nu?
Jag blir till en missnöjd kund på en finrestaurang. Allt har smakat fantastiskt men jag är långt från mätt. Ge mig en timme till, med mer dans, pepp och pop. Visst går det att se hungerkänslan som ett kvitto på duons proffsighet. Samtidigt saknas det en ordentlig, definitiv urladdning. Det finns energi kvar, det känner jag. Drygt en timme är inte nog. Trots en vacker väg mot slutet känns det ovärdigt.