Upplägget var klockrent. Fyra av Sveriges främsta unga manliga musikalartister, som dessutom redan känner varandra väl och har en skön personkemi sinsemellan , får ta sig an en av de riktigt stora, prisbelönta musikalsuccéerna i modern tid, den om den största vita popgruppen i USA på 60-talet, när den nu ska sättas upp i Norden för första gången.
Förutsättningarna för succé är på pappret i förväg mycket goda. Men, hur angelägen känns historien om de fyra arbetargrabbarna från New Jersey här i Sverige? I New York var de killarna i kvarteret intill. Publiken har en relation till historien kring The Four Seasons, till maffiabossarna, tiderna, haken. Till tv-programmen och till musiken. Det har inte vi i Sverige. Musikalen har varit en mångårig succé på Broadway nu, och även i West end, London och i Australien. Men Stockholm? Den saken var jag aningen tveksam till i förväg. Tar publiken till sig pojkarna och deras öden? Men låtarna minns ju vi också – eller känner väl igen åtminstone, om man kommit en bit in i livet och lyssnat på radio emellanåt. Och på premiären skapar de närmast hysteri i salongen. Sherry, Big girls don't cry, Walk like a man, Oh what a night, Can't take my eyes off of you - det blir snabbt ett himla drag. Publiken sjunger, klappar takten, tjoar och applåderar.
Och sen är historien i sig rolig, underhållande, gripande och intressant. Låt vara att en och annan vända bland motgångar, mafiosos och goodfellas får mig att för en kort stund tappa lite intresse. Men det är ju i första hand ett stycke musikhistoria detta, om en av de riktigt stora sångkvartetterna på 60-talet, som sålde mer än 175 miljoner plattor och konkurrerade om eter och tv-tid med Beatles och andra samtida mop tops.Jag var väldigt impad av de fyra i huvudrollerna på scenen i New York i somras. Knivskarpa stämmor, ursnygga moves, bra skådespeleri. Men David Lindgren som låtskrivargeniet Bob Gaudio, Robert Rydberg som den fåordige men klurige basisten Nick Massi, Peter Johansson som gangstern o bandledaren Tommy de Vito och så Bruno Mitsogiannis som underbarnet, stjärnan, legenden Frankie Valli – de är banne mig ännu vassare. Tightare. Och klart, nog är det lite roligare som åskådare när man hänger med i hela dialogen och inte behöver tappa bort sig lite i språket ibland. Så bara det faktum att vi fått en svensk version av supermusikalen är roligt. Och så är det bara att konstatera att Bruno, David, Peter och Robert sjunger brallorna av Broadway. Jäklar i min låda så de sjunger. Går det av någon oförklarlig anledning åt skogen med musikalen kan de fyra bilda band o turnera världen runt med stämsång. Den nämnda personkemin gör sitt till förstås, det syns att killarna njuter på scenen och har buskul.
Vid sidan av de fyra centralfigurerna håller övriga ensemblen också hög klass. Roligast är Stefan Clarin som musikproducenten Bob Crewe och Fernando Fuentes som Joe Pesci (jo, skådisen, fast långt innan han hamnade i filmbranschen). Men Lisa Stadell och övriga tre kvinnor på scenen måste nämnas speciellt, de har så många olika roller var och måste hinna med perukbyten och klädbyten i sån rasande fart att det är ett under att de minns i vilken scen de befinner sig. Ut och vara vampig i Veronica Lakefrisyr, in o byta till stilfull sångerska med svinrygg, för att tre minuter senare vara övergiven hustru i morgonrock.
Överhuvudtaget jobbar hela gänget häcken av sig, men av någon stress, slarv eller flås hörs eller syns och hörs intet. Inga premiärnerver alls vad det verkade. Sen får man bara be till gudarna att Bruno Mitsogiannis röst står pall. För att gestalta Frankie Valli, kungen av falsettsång, är nog en av de absolut mest ansträngande o krävande musikalrollerna man kan ha. Det kommer att gå åt rejält med honung och ingefära i logen i höst.
Men det var ju inte för inte som den äkte Bob Gaudio förklarade sig väldigt nöjd med valet av Sveriges Frankie Valli i våras när Bruno och regissören Anders Albien besökte hans hem i Nashville för experthjälp. Det är ruggigt vad den unge mannen kan sjunga.
Efteråt var Bruno trött men glad:
– En asbra premiär. Jag känner mig lycklig och stolt över hela föreställningen, summerade han.
Jersey Boys går fram till 12 december. Men det känns väldigt sannolikt att du kommer att ges möjlighet att köpa biljetter i julklapp till nära, kära och dig själv. Jag kan inte tänka mig annat än att Jerseygrabbarna får bo kvar i Stockholm i vår.
Anne-Lie Andersson