Jag tror det var på grund av hennes långa vackra svarta hår. Och de snygga kläderna. Och ansiktsuttrycket som bjöd in till spekulationer. Var hon ledsen? Vad tänkte hon på?
LP:n "Elite hotel" (1976) var en av de allra första jag köpte själv, och jag hade nog bara bestämt mig för att den där vackra unga kvinnan på konvolutet var säkert världsbäst på att sjunga också. Och det var hon ju.
Det var två låtar, "Together again" och "Here, there and everywhere" som nästan spelades sönder hemma på flickrummet. Åh, vad jag ville vara Emmylou Harris.
Herregud, vilken musiksmak man hade. Redan då. Och Emmylou har sen hängt med mig genom alla år medan hon blivit allt vackrare och, banne mig, bara bättre.
Hoppas att vi inför Polarprisutdelningen (där First Aid Kit förstås sjunger sin egen hyllning till henne) får njuta av en riktigt lång och bra intervju med Harris. Drömmen vore om SVT lät Jill Johnson göra en variation på Verandan, för ett personligt samtal om livet, musiken, djurrättsengagemanget samt kvinnors ställning i branschen.
Nu släpper hon nytt, för andra gången tillsammans med Rodney Crowell, och jag läser med glädje kollega Brafs inspirerade recension.