Vid den tiden, i Åkers styckebruk, levde paddan Prinsen, det största kända exemplaret av agapaddan. Drygt 2,6 kg. Prinsen hamnade tack vare sin vikt i Guinness rekordbok. Ägaren till Prinsen hade inte paddan enbart som sällskapsdjur. Hans rekordnoterade vikt gjorde honom till en riktig publikmagnet. Paddan alltså. På invigningar av köpcentra, marknader och liknande var Prinsen en kassako, så padda han var.
Jag antar att ägaren också fick betalt för att åka runt med sin reptil i bagaget. Men det är bara en gissning.
Prinsen dog sommaren 1994. Det är här jag kommer in i bilden. Jag blev ålagd att skriva en artikel om det hela. Ja, herre gud. Det är ju inte ofta en så känd sörmlänning dör. Jag intervjuade ägaren. Han var förtvivlad och grät. Jag kände verkligen med honom. Dessutom är det aldrig fel med lite äkta känslor i en artikel. Sånt säljer, tänkte jag som ville visa framfötterna. Jag ringde också Jonas Wahlström på Skansen för att få en expertkommentar till dödsfallet och lite extra starquality.
Det var då det blev jobbigt. Jonas Wahlström var arg. Han menade att paddan var övergödd. Reptiler äter allt man ställer framför näsan på dem tills de dör av övervikt, sa han. I det vilda är ett kilo mycket. En välskött agapadda ska bli betydligt äldre. Wahlström klassade det hela som rent djurplågeri med pengar som drivkraft.
Jag sa att ägaren var mycket ledsen och inte alls en cynisk affärsman inställd på att föda upp en ny padda i vinstsyfte. Wahlström var obeveklig.
”Känd sörmlänning tvångsmatad till döds”. Vilket rubrik! Jag la på luren och gjorde ett tyst val. Jag tog inte med anklagelserna i artikeln. Tårarna hos ägaren grep mig för starkt. Rent journalistiskt ett tjänstefel, så klart.
Nu är det preskriberat. Även det påstådda djurplågeriet. Efteråt hörde jag att ägaren lät stoppa upp paddan för att fortsätta sitt turnerande. Kanske en lit de parad för att bearbeta sorgen. För inte var det väl för pengarna han grät så förtvivlat?