Klockan är kvart över sju på morgonen och det är dags att gå ut.
– Det går att ställa klockan efter dem, säger Jan-Olof Mathiasson och säger godmorgon till Gullan, Gullvivan och Månstråle, och fjolårstjurarna Elo och Tord.
Korna lunkar ut medan småpojkarna skuttar ner för vitsippsslänten, över grusvägen och ut i hagen. De går ute året om, men sover inne om nätterna. Klockan halv sex på kvällen står de vid grinden och vill gå in.
– Får de inte komma in då så blir det ett himmelens liv. De talar klart och tydligt om vad de tycker, säger Jan-Olof Mathiasson som har intresserat sig för den gamla lantrasen i 30 år.
Att vara fjällko är ovanligt i sig. Rasen är utrotningshotad och Jordbruksverket ger ekonomiskt bidrag till de lantbrukare som håller den lilla, kulliga kon.
Fjällkor som dessutom kategoriseras som fjällnära är ännu ovanligare. Det är en grupp djur som härstammar från ett antal ursprungliga besättningar i Härjedalen, Lappland och Jämtland. De anses vara oförädlade på så sätt att de inte har avlats fram på semintjurar, och de har inte använts för mjölkproduktion i större skala än för det egna hushållets behov.
Medan fjällkorna som ras räknas i några tusental, är de fjällnära korna bara några hundra till antalet – fem av dessa finns alltså på gården Björkäng, i Norrlänna strax utanför Strängnäs. Exakt hur många fjällkor det finns, och framför allt hur många av dessa som ska räknas som fjällnära, är en fråga som får olika svar beroende på vem eller vilken förening som får frågan. Enligt Jan-Olof Mathiasson, som hör till föreningen Äldre boskap, finns det omkring 5 000 fjällkor men bara omkring 150 är fjällnära. Föreningen Svensk fjällrasavel är inte lika strikt bedömning, utan anser att 300 fjällkor bör betraktas som fjällnära.
Jan-Olof Mathiassons kor delar hage med ett gäng gutefår och roslagsfår, som också räknas till de svenska husdjursraser som är utrotningshotade.
– De gamla lantraserna är anpassade till små gårdar, som vår lilla gård vi har här. En fjällnära ko äter så pass lite och ger så pass mycket att den var lagom till ett hushåll under fattiga förhållanden. Bevarandearbetet är väldigt viktigt. Våra barn och barnbarn måste också få ha de här djuren, säger Jan-Olof Mathiasson.
Hans känslor för de mer traditionella kosläppen, som lockar många åskådare så här års, är tudelade. Att korna släpps ut för säsongen innebär ju per definition att de har varit inne under en del av året. Det kan gå an, tycker Jan-Olof Mathiasson, om djuren har fått gå på lösdrift. Djur som står uppbundna kan få ont i ben och klövar, säger han, och tillägger att de ofta får kraftig träningsvärk efter att ha släppts fria i grönskan. Det är den negativa aspekten av kosläpp, enligt honom.
– Men kosläppen gör också att fler intresserar sig för djuren och lantbruket. Det behövs. Barnen lär sig var mjölken och köttet kommer ifrån, och det är något bra.