Det finns hur mycket vansinnigt roligt, vackert och livsfarligt som helst att bli hänryckt av när Bibelns syn på Adams revben blir teater på riksscenen i samarbete med Cirkus Cirkör. Och nästan lika mycket isande otäckt att rysa åt: Piskrapp och våldtäkter, häxbål och avrättningar.

För några år sedan satte sig författaren och feministen Gunilla Thorgren i sinnet att lusläsa den heliga skriften som en bokstavstroende och ta ordet på orden. Enligt teologerna är denna metod att likställa med den fan själv använder sig av vid Bibelstudium. Urkunden måste tolkas menar de skriftlärde, medan Thorngren hävdar att det inte är konstigt att världen ser ut som den gör: Ett oresonligt kvinnohat bara väller fram i kapitel efter kapitel, vers efter vers. Särskilt i Gamla testamentet är kvinnan inte vatten värd och inte ens Jesus visar sig vara en helt igenom schysst snubbe. Om detta är det tankegods varpå den västerländska civilisationen vilar så är det inte underligt att kvinnan fortfarande får kämpa för sina rättigheter, resonerar Thorngren och dyker i historien efter andra berättelser. Upp kommer hon med en lång räcka av kvinnliga förebilder som tänkt annorlunda om kristendomen, men tystats ned av manliga prelater och inte alls fått plats i kyrkohistorien. En Hildegard av Bingen, en Gugliema från Milano, en Katarina Schutz Zell.

Väldigt mycket historia blir det och särskilt banbrytande och nytt känns det ju inte. Religioner över lag har genom århundradena haft pippi på att trycka ned kvinnor i skorna - och fortsätter än. Verkar mer vara ett behov behäftat vid män än någon särskild trosinriktning. Reptilhjärnans kramande av "störst går först", typ.

Att modellera om bok till pjäs är populärt men har sina komplikationer. Här har författaren gjorts till föreställningens ciceron. Gestaltad av en nästan porträttlik Cecilia Lindqvist ledsagar hon oss från Bibelns skapelseberättelse och framåt. Kommenterar, funderar och lägger sitt eget liv som ogift mamma på 60-talet intill Bibelns alla skökor, horor och madonnor.

Fungerar hyfsat som sammanbindande tråd - men det är i Cirkus Cirkörs partier, när muskelpaketen till akrobater snor runt sina kroppar i helt omöjliga krumbukter, som revbenet lyfter till något nytt, galet och fullständigt oväntat. Till poesi om man så vill.

Dessutom är det intressant att haktappande att kolla på folk som gungar i taket enbart förankrade i håret...