Klockan 02.02 den 14 april 2017 uppdateras SN:s nyhetssajt. En kvinna har förts till sjukhuset efter en singelolycka på Stigtomtavägen i höjd med Oppeby.

Kvinnan är medvetslös och vakthavande polisbefäl misstänker att hon kan ha varit drogpåverkad vid olyckstillfället.

Kvinnan är tvåbarnsmamman Matilda Gustavsson. Hon har inte varit påverkad. Olyckan är ett självmordsförsök.

Matilda är märkbart berörd när hon berättar om händelsen. Det har snart gått två år sedan den traumatiska natten som blev vändpunkten. Matilda har haft återkommande depressioner sedan hon var barn. Den här natten skulle hon äntligen göra slut på allt.

Vi träffas hemma hos Matilda. Den ljusa etagelägenheten ser ut som en inredningsdröm från valfritt heminredningsmagasin. Förutom en viss nervositet inför att dela med sig av sin historia för tidningen, utstrålar hon både lugn och självförtroende.

När personalen frågade om jag kört av vägen med flit, svarade jag ja.

Matilda Gustavsson.

– Det går inte att förklara hur dåligt jag mått. Jag var så sjuk, säger hon.

Matilda har själv tagit kontakt med oss för att ge sin bild av psykiatrin. Hon är trött på att höra hur dålig vården är och menar att hon inte varit vid liv i dag utan hjälp från Nyköpings lasarett.

– När jag vaknade från olyckan visste jag inte om jag var levande eller död. Jag låg inne i magnetröntgen och vaknade av det skarpa ljuset inne i röntgenapparaten. När personalen frågade om jag kört av vägen med flit, svarade jag ja.

Matilda blev inskriven på psykiatriska kliniken och en läkare såg omgående ett mönster i hennes journaler, eftersom hon sökt hjälp för olika saker varje gång hon mått dåligt.

Matilda gick i sexan första gången hon blev deprimerad. Under alla år har hon även haft svår fobi mot att bli magsjuk och kontrollerade ångesten genom att tvångsmässigt tvätta händerna. Depressionerna kom och gick under hela tonårsperioden och förvärrades i takt med att hon blev äldre. Under depressionsperioderna blev hon helt apatisk och bara låg utan att orka något.

– De kom ungefär var tredje månad. Men för två år sedan hamnade jag i en jättedjup depression som varade i flera månader. Jag bestämde mig för att ta ut skilsmässa i samma veva. Jag tänkte att det skulle vara bättre för alla om jag inte fanns. Mina två barn är allt men jag orkade inte ens finnas för dem.

Matilda berättar hur depressionen övergick i en djup känsla av tomhet och hon började planera hur hon skulle ta sitt liv.

– Jag var inte ens ledsen längre. Det skulle bli bra för alla andra, säger hon.

Natten det hände hade hon varit hemma hos en kompis och skulle köra hem. Barnen var hos sin pappa och Matilda kände att det inte fanns något att komma hem till längre. Hon har inga klara minnesbilder av själva händelsen. Men Matilda körde av vägen med flit.

De första fyra veckorna efter olyckan hamnade Matilda åter i en djup depression och orkade inte ta sig till de dagliga mötena på psykiatriska kliniken. Personalen kom då hem till henne i stället.

– Jag orkade inget annat än att ligga på soffan. Personalen kom och drog upp mig och gick ut och gick med mig. Dom var alltid två stycken och hjälpte mig verkligen på banan igen. Men samtidigt ville jag ha hjälp för att orka leva för mina barn, säger hon.

Med facit i hand är det tydligt hur allt hänger ihop.

Matilda Gustavsson.

Matilda är medveten om att inställningen kan vara avgörande för hur man blir bemött på psykiatrin. Och att det är skillnad på om man vill ha hjälp, eller tycker att någon annan ska göra jobbet åt en.

– Jag ville verkligen ha hjälp och fick det. Men personalen sa till mig: "Det är bra att du vill leva för dina barn, men du måste vilja leva för din egen skull."

När läkaren på psykiatriska kliniken såg mönstret med de återkommande sjukskrivningsperioderna och depressionerna, misstänkte han att Matilda hade bipolär sjukdom – en utredning bekräftade diagnosen. Hon har fått diagnosen bipolär 2 som innebär att man har återkommande djupa depressioner, men inte direkt några maniska perioder till en början.

– Läkaren som satte diagnosen har slutat nu. Men jag är honom evigt tacksam. Med diagnosen föll alla bitar på plats och även OCD:n (tvångssyndrom) som ofta hänger ihop med bipolär sjukdom. Min ex-man, som varit ett enormt stöd, var också med under utredningen och svarade på frågor om mig. Med facit i hand är det tydligt hur allt hänger ihop, säger hon.

Bipolär sjukdom har en hög ärftlighet och i efterhand har hon fått reda på att både hennes morfar och mamma troligtvis har samma sjukdom. Sjukdomen kan föra med sig stor skam och skuld och Matilda har i dag nästan ingen kontakt med släkten på sin mammas sida.

– Om jag fått hjälp tidigare, hade jag inte behövt må så dåligt. Tidigare, när jag under perioder bara låg på soffan och inte orkade något, sjukskrevs jag bland annat för utmattningssyndrom. Nu har jag äntligen fått en förklaring till varför jag mått så dåligt.

Matilda äter stämningsstabiliserande medicin mot sjukdomen. Svängningarna finns kvar men depressionerna är inte alls lika djupa längre.

– Nu varar de ett par dagar och jag vet att det går över. OCD:n är helt borta, säger hon.

Självmordsförsöket blev inte bara vändpunkten för Matildas mående, utan en nystart i livet. Hon sade upp sig som säljare och är numera slöjdlärare. Hon har även förverkligat en barndomsdröm och börjat fotografera.

– Det går bra nu. Jag säljer mina bilder på en känd sajt, är slöjdlärare och extra resurs i matte. Jag har fått ett helt nytt perspektiv på livet och tack vare Nyköpings lasarett står jag idag starkare än någonsin. Och jag hoppas verkligen människor tar in att det finns hjälp att få, trots att det ibland inte känns så.