Uno Larsson, som springer i H55 för Eskilstuna OL, är en av dem. Han har orienterat i nästan 50 år och har några blodiga rivsår i ansiktet.
- Det är för varmt för min kroppstermostat. Tryckande hetta och för dåligt tränad. Men det är fint även om det var tunga mossar på banan, säger Uno när han pustar ut, tittar på kartan och konstaterar att han bommade en del vid första kontrollen.
Några ger järnet och ser inte speciellt trötta ut när de är inne i målfållan. Andra stapplar sig fram, en del kastar sig raklång i gräset och vissa häller vatten över huvudet.
Men oavsett fart, klass, ålder, trötthet och placering är alla hjältar.
Så känns det i alla fall.
Som det äkta paret Ingrid Lundin och Stig Lundin. Vi träffar dem några timmar tidigare när de gör sig redo för start.
- Jag började 1965 men det syns inte i resultaten att jag varit med så länge, säger Stig och skrattar.
Ingrid inledde sin karriär 1971.
- Jag fyller 80 år om 14 dagar och i går kom jag inte sist utan näst sist, säger hon.
- Det här är friskvård, säger Stig som också fyller 80 i år.
Ingrid förklarar tjusningen med sporten.
- Det är ett problem att lösa.
- Då glömmer man att man är trött, fortsätter maken innan det är dags att gå den 2,1 kilometer långa vägen upp till startområdet.
En strid ström av löpare är på väg i ett vackert svenskt sommarlandskap fyllt av blåklockor, smultron, fjärilar, hallonsnår, ystra kossor och prästkragar.
När de tävlande når starten möts de av en överraskning. Rolf Johansson och Mikael Eriksson från Standard står och delar ut vatten.
- Det är väldigt populärt, det är ingen som förväntat sig att få vatten här. I början var det kö, säger Rolf.
Intill dem står en tank som rymmer 1000 liter.
- Det går nog åt mer än hälften av det.
Ingen av herrarna orienterar. För Mikael är det fotboll och innebandy som gäller. Något sug efter att ge sig ut i skogen finns inte.
- Nej, jag klarar mig bra, säger Eriksson och skrattar.
Anna Folkegård, Strängnäs Malmby OL, har hållit på med orientering hela sitt liv, som hon uttrycker det. Men den här gången är det annorlunda.
- Jag har varit skadad hela året. Ska testa i en öppen klass, säger Anna som hoppas kunna springa 5-dagars i Boden.
Tommy Ljungkvist, Ärla IF, är redo för start. Han är inne på sin 40:e säsong, en hel del av tävlingarna har han bevakat för tidningen.
- Jag började när jag var 21 år, säger Tommy som gillar platsen.
- Skogen är fin här.
Och för varmt? Nej.
- Inte för mig. Det är bra, säger Tommy och upplyser om att Sörmlands tidigare landshövding Ivar Nordberg precis passerar.
När vi börjar vandringen tillbaka mot tävlingscentret stöter vi bland annat på Sören Mårtensson och Ann-Lis Mårtensson från Kolsva som studerar kartan. Efternamnet förpliktigar en aning när det gäller orientering. Men paret är inte släkt med gamle storstjärnan Jörgen Mårtensson.
- Jag har ett urklipp på kylskåpet där det står "Ge Bragduldet till Mårtensson", säger Sören och skrattar. Jag har haft det i många år men det är väl en bragd att bara vara här.
- Vi är här på grund av dottern som är aktiv. Vi bara motionerar, säger Ann-Lis.
Molly Tärnfjord är en av alla ungdomar som finns med. Hon är sex år och springer för OK Tor.
Svaret på frågan varför hon håller på med orientering är självklart och kommer snabbt.
- För att det är kul.
Vad är det som är kul?
- Jag får springa, säger Molly som bor i Torshälla och ska börja ettan till hösten.
Vad tycker du om att det är varmt?
- Jobbigt.
Mamma och morfar är också med och tävlar. Mormor Elice Tärnfjord följer med Molly i skogen.
Kioskförsäljningen ser ut att ha strålande tider – i alla fall att döma av kön. Korv och hamburgare men framförallt dricka ser ut att vara poppis.
Många profiler är på väg in mot mål som exempelvis Cecilia Bratt och Lasse Palmqvist – två före detta landslagslöpare.
- Mossarna var för jävligt jobbiga, säger Lasse och svetten dryper från ansiktet.
- Hyggen och gärden på slutet...så varmt.
Cecilia, som är i fin form och bland många framgångar blev världsmästare i stafett 1997, får bara fram ett "puh".
Tävlingsgeneralen Barry Widelund har fullt upp men ser ut att trivas i värmen.
- Än så länge har allt gått bra. Men det är en tuff bana med många svårigheter. Det gäller att inte tappa bort sig i terrängen, det är långt mellan stigarna, säger Barry.
Trots blod, svett och en del felval i skogen kommer alla tillbaka.
De allra flesta trötta, varma och nöjda över att ha klarat av ännu ett mål i livet.