I ett förhör ska ett av kvinnans minderåriga barn ha berättat att hen blivit uppmanad av sin mamma att säga att hon var hemma på mordkvällen den 3 augusti 2016, den kväll då morfadern mördades och mormodern utsattes för ett mordförsök.
Detta barn ska dessutom ha berättat för polisen att mamman 42-åringen, ska ha uppmanat hen att hämta sin mormor och morfars nycklar. Barnet skulle dessutom ha blivit uppmanad av 42-åringen att skriva ett sms som skulle misstänkliggöra andra.
En dotter ska i vittnesförhör hos polisen ha berättat om sina och sambons förehavanden kvällen då morföräldrarna attackerades. 42-åringen ska ha kontaktat dottern för att få henne att styrka att hon inte hade medverkat i brotten mot sina föräldrar.
Dottern har också berättat hur hennes nu mordåtalade mamma har uppmanat henne att säga att det var hon själv som skulle ha haft sex med de flyktingpojkar som anmälde henne för sexualbrott som Eskilstuna-Kuriren berättade om i mitten av juni förra året. Mamman ska också ha uppmanat dottern att skriva nedvärderande omdömen om den kollega som hon hade familjehemsverksamhet tillsammans med.
Också i olika förhör med 42-åringen framgår att hon på olika sätt försöker prata bort och vilseleda de personer som förhör henne - eller lägga skulden på andra.
I ett långt förhör som hålls med anledning av att hon misstänks ha försökt muta vakter att skicka ut brev, glider samtalet in på mordet och mordförsöket på föräldrarna. Poliserna försöker få henne att berätta var hon har befunnit sig vid tidpunkten för mordet och stämningen blir irriterad.
Polisen:
‒Har du varit hemma? Har du varit på väg till Katrineholm? Eller har du varit och
sålt sex? Eller har du varit iväg och, du skulle köpa en pistol?
‒Eller har du varit med ditut? Har du varit halvvägs? Har du varit där i krokarna
någonstans? Det är ju frågan.
42-åringen:
‒Ja, ni kommer ju aldrig få veta det heller.
Polisen:
‒Nej, eftersom du inte berättar sanningen.
42:åringen:
‒Så jag har inte gjort det nu heller eller? Va?
Därefter frågar polisen henne hur man ska lyckas få henne eller kanske en son att erkänna. Hon svarar bestämt att han kommer att göra det. Han kommer att erkänna till henne säger hon. Inte vid någon rättegång.
En kommande rättegång diskuteras också vid förhöret. Följande dialog mellan 42-åringen och polisen utspelar sig i förhörsrummet:
‒Jag hoppas att jag blir dömd.
‒Du hoppas att du blir dömd?
‒Mm.
‒Varför då?
‒För det blir jobbigare för er då. När den som har gjort det erkänner. Som jag har talat om i september vem det är.
‒Vi gör ju bara vårt jobb. För mig, min del blir det ju inte så jobbigt.
‒Jo, jag tror det blir ganska jobbigt för er då.
‒Om han erkänner, då får vi väl börja om igen då.
‒ Ja. Men då har ni satt en oskyldig i fängelse.
‒Är du oskyldig?
‒Ja vi? Det är ju domstolen som dömer.
‒Är du det?
‒Ja, det är jag.
‒ Är du det?
‒Ja, det är jag. Jag skulle aldrig kunna skada min pappa.
‒Nej, men vi har inte sagt att det är du som har hållit i kniven och huggit.
‒Jag skulle aldrig skicka dit någon med kniv över huvud taget. Jag hade gjort det själv. Jag hade gjort det själv.