Plötsligt tycks nästan vartenda problem i livet kunna förklaras med något som handlar om våra egna psyken och en potentiell diagnos. Närvaron av det psykologiska, eller psykiatriska, området i vardagen märks i språket. En arbetskamrat påstås vara ”schizad”, en stökig elev i barnens klass ”ha adhd”.
Katarina Bjärvall, som tidigare skrivit om bland annat vårt förhållande till mobiltelefonerna, har god tajming med ”Störningen – ADHD, pillren och det stressade samhället”.
Adhd betyder vanligen att någon har problem med koncentrera sig och att kontrollera impulser, beteende och aktivitetsnivå. Debatten om diagnosen har stått mellan två läger. Det ena har hävdat att problemen beror på brister i personens familj, den andra att det handlar om en medfödd, biologisk och ofta ärftlig nedsättning i hjärnans funktion. Den etablerade vetenskapen har enats om att huvudförklaringen är den senare.
Den som känner till Bjärvalls författarskap förvånas dock knappast av att hon i huvudsak vill undersöka ett tredje spår som handlar om överdiagnosticering och upptrappade krav i samhället. Kraven kan samspela med de två andra förklaringarna eftersom hjärnan är plastisk och familjernas situation påverkas av samhällsförändringar.
Det räcker att granska några siffror för att förstå att hennes perspektiv inte är irrelevant. Andelen personer som har en adhd-diagnos i Sverige beräknas ha sjufaldigats sen 2006. Bland pojkar i åldern tio till sjutton år har 7,5 procent en adhd-diagnos. Risken att de medicineras mot adhd är dessutom 30 procent högre om de är födda i december jämfört med om de är födda i januari samma år.
Vilken roll spelar förändringar inom skola och en utvidgad definition av vad som kallas adhd? Hur påverkar ett tuffare arbetsliv med mer stress och en fritid med ökande digital skärmtid?
För att finna svaren har Bjärvall läst forskning och intervjuat människor som arbetar med adhd. Vi får möta allt från forskare, lärare och psykologer till tjänstemän på Arbetsförmedlingen, Skolinspektionen och Läkemedelsverket. Överlag är hon vaken, påläst och orädd. Hon intervjuar också människor som har en adhd-diagnos eller som utreds för sådan. Intervjuerna lättar upp den annars ganska akademiska läsningen men är ofta korta, ibland något tendensiösa. Kapitlet där Bjärvall själv prövar adhd-medicin, för att se om hennes prestationsförmåga höjs, platsar i mina ögon heller inte i en annars seriös analys av ett allvarligt ämne.
Utan att försöka sammanfatta boken, som är omfattande, vill jag nämna några huvudspår. Bland de krafter som samverkar för en överdiagnosticering finns en medicin som är mycket effektiv (om än inte utan biverkningar), en läkemedelsindustri som offensivt arbetar för att sälja den, en skola med ökande krav på förmåga till uppmärksamhet och där elevernas betyg inte saknar betydelse i konkurrensen skolorna emellan, en pressad sjukvård där det är mer tidskrävande att ordinera terapi än medicinering, ett hårdnande arbetsliv och kapitalistiskt samhälle där vi, som Bjärvall skriver, försöker medicinera bort de värsta skadeverkningarna.
Bjärvall är inte entydig i sina slutsatser, utan fullt medveten om att den som inte får diagnos – men borde få det – ofta råkar illa ut. Det här betyder dock inte att medicinering är den enda tänkbara behandlingen eller att det är oproblematiskt att även lindriga symtom på adhd leder till diagnosticering.
Någonting är märkligt i att allt fler anses sjuka och att det som rimligen borde vara samhällsproblem istället belastas individen.