Den här texten är till stora delar skriven på mobilen en tidig morgon när SJ:s snabbtåg sniglar sig fram mellan Lund och Hässleholm.
Men det finns en sak jag aldrig lärt mig tåla på tåg.
Första klass.
Åk. Aldrig. Första klass.
Vad är poängen?
Sätet är några centimeter rymligare, mittgången några decimeter bredare och frukosten som ”ingår” blir i praktiken några tior dyrare än i bistron.
Allt det går förstås att leva med. Särskilt som vi förstaklasspassagerare inte brukar betala biljetterna själva.
Första klass befolkas i stor utsträckning av människor som skickats ut på jobbresa av sin arbetsgivare.
Många reser i flock eftersom deras chef tycker att tåg är bäst när personalen ska på konferens.
Och hamnar man i en flock av lagom resfebriga kontorister som släppts ut på grönbete i form av en konferensresa så är det hart när omöjligt att sköta sitt arbete.
De är som skolbarn på utflykt.
Upprymda och ivriga kommenterar de allt som passerar utanför fönstret: Staffanstorp, Bjärnum, Alvesta. The world is your oyster liksom.
Den stundande hotellkvällen planeras minutiöst.
I tur och ordning skickas löpare iväg från de små fyrmannagrupperna i kupén för att reda ut vem som sitter med vem på tåget och vem som ska ligga med vem på hotellet.
Det tycks vara betydligt viktigare än konferensen. Allt avhandlas i förhöjt röstläge.
I närheten av Linköping ger jag upp och smiter iväg till andraklassvagnens vardagliga lugn.
Där sitter jobbpendlarna tysta och stirrar trumpet ut i snömodden.
I hundkupén slumrar en ensam kvinna och hennes överåriga pudel.
Där avslutar jag denna text. I lugn och ro.
Det enda som hörs är pudelns lätta snarkningar.