– Ofta förväntar man sig landskap när tekniken är akvarell, men jag tycker akvarell bjuder på så många andra möjligheter och utmaningar, säger Christina Wiberg som föredrar att använda mjuka, mörka färger, gärna svart, när hon arbetar.
– Jag blandar, tvättar bort och målar lager på lager.
Länge bodde hon intill en åkerkant i Tumbo utanför Eskilstuna och kanske var det där hennes förkärlek för ränder, rutor och jordfärger väcktes.
– Fälten, himlen och horisonten var ständigt närvarande, det påverkade mig och har fortsatt att finnas kvar när jag målar, säger Christina Wiberg som varit verksam som konstnär ända sedan hon flyttade till Eskilstuna i början av 1970-talet. I botten är hon utbildad lärare, men har bara utövat yrket under några år. Istället har hon arbetat med att förmedla och berätta om konst, bland annat på Eskilstunas gamla konstmuseum.
Efter ränderna blev hennes nästa projekt att utforska rutsystem.
– Ambitionen har varit att få rutorna att röra sig med hjälp av färg. Jag tycker om att utgå från en bunden form och sedan kombinera och komponera med färgen. Den givna formens begränsning är en utmaning.
Utställningens kollage är skapade av bilder hon inte varit nöjd med utan kasserat.
– Allt jag tycker jag misslyckats med har jag klippt sönder i småbitar – men sparat, varenda en. Nu har jag plockat fram de sönderklippta akvarellerna och återanvänt dem genom att bygga ihop dem till kollage. Några av dem har nästan blivit figurativa. Återigen handlar det om att skapa på en begränsad yta. I vissa fall har jag tvättat bort en del av den gamla färgen och på så sätt fått fram något helt nytt.
I anslutning till "Akvarell på mitt sätt" visas också bilder som Christina Wiberg gjorde som barn, från fyraårsåldern och upp till tonåren.
– Jag donerade dem till Barnbildsarkivet en gång i tiden och nu finns de med på utställningen i digitaliserad form.