"Struck silent" är titeln som kan översättas som slagen eller tvingad till tystnad. Tanken kan antas vara att den som inte längre är produktiv i vår tillväxtdrivna ekonomi inte heller räknas eller lyssnas på. Vilket i sin tur kan vara en befrielse. Äntligen lite lugn och ro och tid över till annat. Att man samtidigt obönhörligen befinner sig på döhalvan behöver inte alls vara så tragiskt eftersom det finns mycket kvar att uppleva. Och dessutom cirka åtta timmar extra per dygn att göra det på - jämfört med i ett pressat arbetsliv. Så kan man iallafall tolka det tröstande som föreställningens något äldre dansare - Gunilla Hammar - tycks ägna sig åt av scenens yngre - Shaun Oelf och Thabisa Dinga. Hennes lekamen utför inte längre de allra vildaste piruetterna och ibland behöver hon luta sig mot de yngre kropparna, men hennes sinnesro tycks å andra sidan vara större än de andras.
Vatten i många olika former utgör en central beståndsdel i "Struck silent". Kanske vill vågorna och skvalpandet göra oss uppmärksamma på tidens flöde. Vackert är det iallafall när fioltaglet manar fram ett säreget ljud över vattenskålen.
Att njuta av fridans är ingen barnlek för den oinvigde, men Scenkonst Sörmland har en poäng med sin ambition att vänja sörmlänningarna vid både musik och balett av modernare snitt. Det är definitivt enklare att ta till sig denna föreställning
jämfört med förra årets - och jag tror det till viss del handlar om en växande vana vid själva konstformen.
Men - som en bänkgranne uttryckte saken: "För att ge något måste modern dans slå an någon sorts poetisk ton som träffar ens egen kropp. Annars blir det bara gymnastik."
"Struck silent" balanserar på gränsen. Understundom poesi. Understundom pur och skär fascination över hur någon enda levande själ kan slänga upp benet nästan helt över axeln.