Vi sätter oss till bords på familjegården på Singö i Roslagen för att prata om bilkörning och ålderdom.
En diskussion som ständigt aktualiseras när en äldre bilist varit inblandad i, eller än värre varit vållande till, en svår olycka, eller till och med dödsolyckor.
Nu landar vi i ett resonemang som handlar lika mycket om åldrandet som fortkörning, och Anders Michanek har gott om synpunkter om både trafiksäkerhet och bilåkande.
När det gäller kontroll av körkunskaper och hälsostatus så bör den kontrolleras långt före 75 års ålder, här saknas en hel del konsekvens, anser han:
‒Yrkesförare som sitter bakom ratten dagligen, och vet vad de håller på med, kontrolleras regelbundet. Medan privatpersoner som kanske bara kör lite vartannat år aldrig ifrågasätts.
Själv fick Anders Michanek kosta på en fem dagars kurs för ett Yrkeskompetensbevis och för att få fortsätta att köra yrkesmässig tung lastbil.
‒Den är obligatorisk. Jag har sjöbefälsexamen klass 8 och för att få köra passagerare med båt måste jag förnya läkarintyget vartannat år, också det är obligatoriskt.
På den här punkten har man kommit längre i de nordiska grannländerna, där man redan infört regelbundna läkarkontroller för äldre personer.
Annars är han en anhängare av idén att man måste lita på sina medtrafikanter, det är få saker som får honom att brusa upp i trafiken, och han är väldigt ödmjuk inför detta med att bli äldre och kanske tvingas ställas inför faktumet att man måste välja att sluta.
Krasst sett får folk köra som de vill för Anders. Möjligen kan han uppleva en lätt irritation över de medtrafikanter som har en förkärlek för att öka farten då de riskerar att bli omkörda.
Inte ens detta med att några tycker att ett avstånd till framförvarande bil är fem decimeter i stället för fem meter framkallar bara en axelryckning.
‒De som väljer det avståndet brukar inte bli kvar där så länge.
Här kommer vi i närheten av en diskussion som sambon Anki gärna vill belysa. Hon inleder med att förklara att Anders är en mycket bra förare och han har all rutin man kan önska sig. Men...
‒Varför har du alltid så bråttom? frågar Anki och undrar om allt bottnar i en dödslängtan.
Anders har hört frågan förut och medger att han gärna kör lite för fort om bilen och tillfället tillåter och att alltsammans egentligen bottnar i det faktum att han inte tycker om att ha bilar framför sig.
Det kan vara skador från speedwaykarriären där han i över 20 års tid försökte se till att alltid ha de sina tre motståndarna på banan en god bit bakom sig.
‒Det finns en praktisk detalj också med detta att ligga längst fram, jag riskerar då inte att hamna bakom någon som helst plötsligt ska svänga vänster.
Om det ändå händer?
‒Då står jag helt plötsligt still och bara måste vänta. Det vill jag inte.
Inom motorsporten var det till och med de lagledare som försökte lägga sig i Anders Michaneks enkla taktik.
‒Jag vet att det var en som gärna ville ha de här spektakulära omkörningarna i nästan varje heat. Jag kontrade med att jag fick betalt efter antalet poäng jag körde in. Det var så på den tiden. Och jag fick svaret att han skulle betala mig mellanskillnaden om jag nu skulle missa några poäng genom att komma in som tvåa eller trea.
Anders tackade nej till erbjudandet.
‒Att ligga bakom någon i den här sporten betyder att du blir helt nedstänkt och inte minst att din cykel blir helt nedstänkt. Det är inget att stå efter.
I dag kör inte Anders Michanek speedway längre, han håller sig lite uppdaterad med vad som händer och han har Rospiggarnas hemmabana i Hallstavik på bara några mils avstånd. Men även om han inte kör speedway längre så kör han i stort sett allt annat som rör sig. Utom buss.
Hemma på gården står en lastbil, en jeep, en vanlig bil, en fyrhjuling och en moped och nere i viken ligger flera motorbåtar och även en roddbåt:
Mopeden är ganska skön och det händer att Anders tar ut sin Monark 55:a ned till Grisslehamn någon gång. Fyrhjulingen avfärdas däremot, den är mer praktisk än kul att köra.
‒Den är mest till för att frakta hem lite ved och annat.
Allra roligast att köra?
‒Det är endurohojen, det är faktiskt en utmaning, säger han. Här handlar det om att välja rätt väg och att hitta balansen.
Vi återvänder till det ursprungliga samtalsämnet. Jag har frågat Anders Michanek om han tillhör den kategorin av trafikanter som säger "Över min döda kropp" om någon föreslår att han lämnar i från sig körkortet.
‒Det gör jag inte, lyder svaret. Tvärtom hoppas jag att jag blir tillsagd om jag börjar på att bli en fara för både mig själv och andra.
‒Jag känner en man som jag hoppas har slutat köra bil helt nu. Han svängde ut från utfarten där han bor och gled snabbt över i vänstra körfilen. Han fick möte med en kvinna som lyckades få stopp på sin bil men som ändå blev påkörd av mannen på fel sida.
‒Och vad säger mannen? Jo, indirekt beror olyckan på att hans hustru inte var med den här gången: "Hon brukar alltid säga till mig när jag kommer över på fel sida av vägen..."
På frågan om Anders själv varit involverad i några olyckor blir svaret nej med en viss tvekan.
‒Jag har precis fått papper från trafikverket om att jag kört prickfritt i 50 år. Men okej, helt prickfritt har det inte varit. Men nära på. I alla fall i Sverige.
Anders undkom en riktigt svår olycka i England för många år sedan.
Han låg bakom en lastbil och vek ut såpass mycket att han fick en överblick över situationen. Han räknade in antalet mötande bilar till tre. Sedan skulle han kunna gå ut och köra om.
‒Men det dröjde väldigt länge innan jag slutligen mötte de där tre bilarna så möjligen hade de blivit upphunna av en bakomvarande som körde ganska snabbt.
När Anders svänger ut så befinner han sig i precis rak kollisionskurs med en fjärde mötande, och väljer blixtsnabbt att fortsätta att svänga för att undkomma, och får stopp på sin bil hundra meter ut på en åker.
‒Det var nära ögat och det första som händer är att cykeln som jag hade hängt upp bakpå bilen for av.
Anders återvände till vägen där en chockad bilist står kvar och bara undrar var kom du i från.
‒Jag bad om ursäkt och förklarade att jag missat honom totalt.
Sedan försökte Anders starta bilen, men den var helt livlös. När han slog upp motorhuven så var hela motorn helt inbäddad i lera.
Det blev ingen speedway den dagen, i stället fick han försöka plocka bort all lera och fick hjälp att dra upp bilen på vägen igen.
Annars är det mest smärre incidenter. Om man får kalla fortkörningar för smärre incidenter.
Den mest kända var den gången Anders Michanek körde i 110 genom Härad i början på 80-talet.
Den gången kontrade Anders med att förklara att man borde dela upp bilisterna i två läger; ett med alla dem som kan köra bil på riktigt och ett med alla de som inte är så där väldigt intresserade egentligen.
De senare borde hålla sig till gällande hastigheter och de andra borde få köra hur fort de vill.
‒Jaja, det var väl kanske inte någon av mina bästa idéer, säger Anders Michanek lite lågmält.
Men helt och hållet har han nog ändå inte släppt idén.
‒Vi är ju alla olika individer och alla kan förstås inte vara intresserade av bilkörning...
Blev du av med körkortet den gången?
‒Nej, jag tror att vi lyckades förhala det där beslutet så ärendet blev preskriberat innan de kom fram till att dra mitt körkort. Det är väl kanske inte riktigt juste att göra på det sättet.
Hur ser du på miljöaspekten? Det är miljövänligare ju långsammare du rör dig i ett fordon?
‒Njae, jag vet inte det. Det handlar om ytterst små marginaler. Det är avsevärt värre att man nu bestämt sig för att muddra farleden in till Hargshamn, där kommer man röra upp gifter.
Tidsvinsten påstås vara så marginell?
‒Säg inte det. Om du ligger på lite grand kanske du hinner med den där färjan som går en timme innan den planerade.