Men tack vare driftiga människor har en utveckling med takläckor och allmänt förfall vänts i motsatt riktning: Widén-Strand-Poppes nya show "Länge leve folkparken" drar upp spikarna ur folkparkserans kista och bygger om kistan till en brygga mot parkens framtid.
Om folkparker i allmänhet och Vingåkers i synnerhet verkligen kunde tala, då skulle den som får lyssna både rodna, glädjas, förfäras och skratta. Men det som hände i kärleksdungen, det stannar i kärleksdungen, kan vi säga. "Länge leve folkparken", som hade premiär i lördags, börjar 1927 med kommunalrådets löfte att en park för folket ska uppföras på en bit mark i Vannala och stå klar senare samma år. Sedan får vi följa berättelsens farfar, Stig Karlsson, som blir blixtkär i Helga Andersson i Vingåkers folkpark. Hur det går med denna kärlekshistoria och för andra folkparkskaraktärer under resten av 1900-talet berättas i humoristiska, nostalgiska och musikaliska nedslag i vart tionde år. Och vilken musik det var. Ett pärlband av ett helt sekels superhits radas upp på scenen: bland andra "Sommar, sommar, sommar", "Det var dans bort i vägen", "Jitterbugg från Söder", "Diana", "Blue suede shoes", "Djingis Khan", "Sommartider" och "Vill ha dig". Allt från Alice Babs till Vikingarna och Freestyle, med andra ord. Showgruppen gör det på sitt eget vis, med roliga arrangemang och en ständigt närvarande energi: Johanna Widén får briljera med sin uttrycksfulla röst, inte minst i "Den stora dagen", maken Thomas är den musikaliska stommen som bland annat framför "Yesterday" med fint vemod. Mia Poppe är den helgjutna underhållaren med glimten i ögat och Niclas Strand behärskar även han allt, från dragspel till smått galna karaktärer som river ner gapskratt i den fullsatta rotundan. Bara Strands breda östgötska när han är en Finspångsraggare i dubbeltrubbel är värd biljettpriset.
"Länge leve folkparken" skulle mycket väl kunna spelas på en större scen och en hel orkester skulle lyfta upplevelsen ytterligare. En riktigt bra utomhusscen i parken vore perfekt för showgruppen sommartid. Men nu gäller här och nu. Inne i parken finns närheten till publiken och en möjlighet att uppfatta de små komiska greppen. Att i slutet, med stor värme, ge kredd till Heidi Lundberg och Marie Magnusson som tog tag i parkens förfall, är så rätt. Och kärlekshistorien mellan Stig och Helga får till slut en finurlig snurr som för oss in i den digitala eran där folkparken blomstrar – och talar till oss.