Klart hon tänkt tanken att hon nog legat lite i riskzonen. Började röka när hon var 14 år, och både mamman och brodern har haft varsin hjärtinfarkt. Men några aktiva steg för hjärtats skull har hon inte tagit i livet.
– Jag cyklar till och från jobbet och älskar att vara ute i svamp- och bärskogen. Men någon regelbunden motionär har jag inte varit.
Nu planerar hon för ett betydligt mer aktivt liv, ett roligare liv. Ett liv där hon själv spelar huvudrollen.
Anette Landerby och hennes dotter reste i början på september till Grekland för att fira sina födelsedagar. En vecka efter hemkomsten började hon må riktigt dåligt.
– Med facit i hand hade jag nog haft lite känningar redan där nere. Men nu fick jag en fruktansvärd nackvärk, som strålade ner i axlar, rygg och armar.
Anette som har ett stillasittande jobb tänkte först att det var såna känningar hon fick. Trycket över bröstet uppfattade hon som lätt.
– Det började med att jag kände mig konstig och gick och la mig. Men jag började kallsvettas och värken tilltog snabbt. Efter en stund insåg jag att det nog var hjärtat, och sa till min man att ringa ambulans.
På Mälarsjukhuset stod ett hjärtteam och tog emot Anette. Man kunde snabbt konstatera att hon fått en stor infarkt, och med ballongsprängning vidgades det tilltäppta kranskärlet. Hon fick ligga kvar på sjukhuset fyra dagar, fyllda av provtagningar, medicinering, ultraljud och information.
– Det visade sig att jag haft en hjärtinfarkt tidigare. Mitt hjärta hade redan en liten skada. Det är tydligen lite typiskt kvinnligt att vi kan ha "tysta" infarkter eftersom vi inte alltid har de klassiska symtomen.
Efter denna andra infarkt fick Anette hjärtsvikt, något hon får leva med och medicinera för resten av livet. Likaså medicinen efter en infarkt måste ätas livet ut.
Efter sjukhusvistelsen väntade noggranna uppföljningar. Anette fick som övriga infarktpatienter gå i hjärtskola, där en kardiolog, en kurator, en dietist och en apotekare föreläser och informerar.
– Det blev väldigt mycket att ta in. Mycket att lära sig och mycket att läsa igenom och tänka på. Jag har tagit det lite i taget. Alla mediciner gjorde mig dessutom lite yr.
Men ett beslut hon tog utan omsvep så fort hon vaknade på HIA var att sluta röka.
– Jag tänkte att jag kan ju ändå inte röka här, så det är lika bra att jag slutar på en gång. Det har gått bättre än jag trodde faktiskt.
Dagliga raska promenader blev längre och längre. Efter några veckor fick Anette delta i kom igång-gympa.
– Jag höll på att få slag i början. Armhävningar? Herregud, skulle man våga göra det? Det kunde man, visade det sig. Efter jul och fram till nu har jag kört hårt med rehabiliteringens cirkelträning två gånger i veckan.
Hemma var det också lite svårt att komma igång till en början.
– Jag var rädd. Vad vågade jag göra och vad skulle jag undvika? Men tack vare träningen och hjärtskolan, och genom att prata med andra i samma situation, fick jag den hjälp jag behövde, och fegheten släppte.
Efter en månads heltidssjukskrivning och ytterligare en på halvtid är Anette tillbaka i normal fart igen. Livet har återgått till det normala, med citationstecken.
– Jag är rekommenderad att röra på mig flera gånger i veckan: minst 30 minuters promenad varje dag och två fysiska aktiviteter i veckan. Det kan bli lite stressande att få ihop men känns viktigt att följa.
– Löpning tror jag inte att jag börjar med, men förmodligen börjar min man och jag gå på någon form av gymaktivitet tillsammans. Och så fortsätter jag med mina cykelturer.
Anette Landerby konstaterar sakligt att hon alltid varit en duktig flicka. Ställt upp för andra, för familjen och för jobbet. Sagt ja utan att känna efter.
– Det är alltid jag som bjudit på såväl jul- som påskmiddagar. I påskas åt vi på ett gästgiveri. Jag varken orkade eller ville stå och laga mat. Tänk att det ska behöva hända något allvarligt innan man fattar att man måste lyssna på sin kropp. Jag har gått till jobbet med feber för att det var mycket att göra och vi inte hade vikarier. Så gör jag aldrig igen.
Nu vill hon göra roliga saker, och unna sig mer. Inte bara skjuta på framtiden utan verkligen leva så mycket det bara går.
– Vi hade tänkt renovera därhemma. Men vi skiter i det nu och reser i stället. Man måste passa på medan man lever, och göra alla de där sakerna man tänkt att man vill göra. Det kanske aldrig blir nåt "sen". Ingen ligger på dödsbädden och ångrar att de städat för lite.
Anette skrattar mycket och ger intryck av att sitta inne på en hel massa livsglädje. Men hon erkänner utan omsvep att senaste månaderna också varit tuffa ibland.
– Lite smådeppigt har det varit mellan varven, jag har känt mig gråtmild när jag insett att jag ju faktiskt varit på andra sidan och vänt.
– Efteråt fick jag dessutom veta att vi var två på jobbet som fick hjärtinfarkt dagarna efter varandra. Hon dog och jag överlevde. Jag har fått en andra chans i livet.
Anne-Lie Andersson
anne-lie.andersson@ekuriren.se
016 - 15 61 83