– Man får lov att vara envis som konstnär, säger Angelica Kristenson Aurelius, som gick ut Konsthögskolan för tjugo år sedan.Det är inte alltid det man gör passar in i tiden.
– Jag har tänkt på ett citat av Lars Ahlin, som ungefär säger att du måste bestämma vilken stol du ska sitta på. Det går inte att flytta runt den bara för att andra tycker det och har synpunkter.
Hon har hållit fast vid sitt målande, vid sina modeller, vid en målerisk tradition. Hon målar i olja, målar efter levande modell och den som ser hennes bilder kan också se att det finns en väldig kontakt mellan konstnären och modellen. Vem ser vem? Vem är vem?
– Mitt intresse för modellmåleri började på Konsthögskolan men jag känner mig egentligen som en landskapsmålare. Det är bara det att det mänskliga ansiktet är mitt landskap. Jag skulle också kunna säga att jag målar stilleben.
– Och så älskar jag att måla hud!
Angelica Kristenson Aurelius är född i Växjö, numera bosatt i Stockholm. Hon växte upp på Grimslövs folkhögskola där hennes pappa var lärare. Hennes mamma var konstnär. Efter konstnärlig grundutbildning gick Angelica Konstfack och sedan Konsthögskolan. Hon har alltså en gedigen utbildning och hon är djupt fäst vid, och inspirerad av, äldre måleri, alldels särskilt den spanske barockmålaren Velázques.
– Här har jag gjort ett portätt på mina söner som är inspirerat av en Velázquesmålning kallad Tre musikanter. Ofta märker jag inte förrän efteråt att jag har blivit inspirerad av äldre måleri i mitt sätt att komponera.
Bland andra inspiratörer finns van Gogh, David Hockney och Alice Neel – men framför allt är de levande modellerna förstås.
– Jag måste bara måla efter levande modell och det är ofta mina vänners ungdomar. Sedan blir det olika beroende på hur de känner sig – det uppfattar jag direkt. Sittningarna kan vara kortare eller längre.
Läs hela artikeln i lördagens papperstidning.