Vårsolen skiner, fåglarna kvittrar frenetiskt och i villaträdgården på Hagagatan i Torshälla har Fatema Mohammad dukat upp med kaffe och kakor. Den vita mexitegelvillan i bakgrunden är den kurdiska familjens hem sedan några veckor tillbaka och glädjen över det nya trygga boendet är påtaglig.
Resan hit startade när Kamiran Mohammad för tre år sedan flydde till Sverige från hemstaden Qamishli i Syrien.
‒Jag flydde för barnens skull. De skulle ha tvingats att gå ut i kriget annars, säger han.
De fem barnen och hustrun Fatema höll sig under tiden mer eller mindre gömda i hemmet i Syrien samtidigt som Kamiran förberedde familjen på ett nytt liv i Sverige.
För drygt ett år sedan kom dottern Zainab hit. Och på julafton 24 december kunde hela familjen slutligen återförenas.
De bosatte sig i den tvårummare i Fröslunda som Kamiran redan hyrde i andra hand. Sju personer fick tränga ihop sig på 67 kvadratmeter. Det var långt från optimalt men det skulle bli mycket värre.
‒Helt plötsligt blev vi uppsagda. Från den 1 april skulle vi inte ha något boende alls. Jag blev förtvivlad, gick till socialen och frågade vad vi skulle göra. Vi kunde ju inte bo i skogen, säger Kamiran.
Något lugnande besked om att saken skulle ordna sig fick han inte. I samma veva berättade han om det som hänt för familjens nya språkvänner, Niklas Landin och Mari Wolfram.
‒Jag vet ju själv hur svårt det är att hitta lägenhet i Eskilstuna i dag. Om man inte står i kö hos något bostadsbolag är det nästan hopplöst, säger Mari som tillsammans med sambon Niklas försökte dra i alla trådar de kunde för att hjälpa familjen.
Efter fruktlösa försök hos både bostadsföretag och privata uthyrare tog de kontakt med integrationssamordnare Rabie Aldeeb, som de lärt känna när de blev språkvänner.
I oktober startade kommunen på hans initiativ ett projekt som går under namnet En bostad - nyckeln till integration.
‒ Idén kom till efter att vi fått allt fler signaler om problem med den ökande trångboddheten som främst drabbar nyanlända flyktingar. Jag kände att vi var tvungna att göra någonting. Det är alldeles för många bostadssökande som tvingas betala dyra pengar för ett tak över huvudet. Och många av dem blir lurade.
I projektet fungerar kommunen som en länk mellan de som vill hyra ut och de nya Eskilstunabor som söker en bostad. Sedan starten har 30 personer i tolv familjer fått hjälp.
‒Vi prioriterar barnfamiljer och dem som vi har ett socialt ansvar för. I det här fallet kunde vi erbjuda en villa i Torshälla. Ägaren vill hyra ut den tills vidare och får samtidigt hus och trädgård ompysslat av familjen.
Vid sidan av de rent humanitära vinsterna med bostadsmatchningen finns även en ekonomisk uppsida som gagnar kommunkassan.
‒Om vi inte hittar en bostad åt de barnfamiljer som anvisats till Eskilstuna är det hotell som gäller. Vi hade ett fall med en kvinna och fyra barn som bodde på hotell i ett och ett halvt år. Så visst sparar vi pengar. Men syftet med projektet är också att krossa den svarta bostadsmarknaden, säger Rabie Aldeeb.
När tidningen är på besök i villan på Hagagatan är språkvännerna Niklas Landin och Mari Wolfram också på plats. De bägge familjerna har blivit mer än bara språkvänner.
‒När vi började träffa Kamiran och hans familj mötte vi en enorm gästvänlighet. Vi har blivit riktiga vänner, jag skulle vilja säga att vi alla tillhör samma familj, säger Niklas.
Han valde att bli språkvän som en reaktion mot den ökande främlingsfientligheten.
‒Det skrivs så mycket skit på facebook och sociala medier. Folk gnäller alldeles för mycket och det är alltid någon annan än en själv som ska lösa de problem som finns.
Niklas och Mari finns till hands för samtliga familjemedlemmar och försöker hjälpa till med allt som behövs. Det kan handla om allt från myndighetskontakter till praktiska saker som att köra skräp till tippen.
‒Det är inte så att man måste göra en massa grejer ihop när man är språkvän. Men jag tycker det är jätteroligt, säger Mari.
När bostadsfrågan nu är löst för familjen återstår den kanske tuffaste utmaningen för Kamiran. Att komma in på den svenska arbetsmarknaden. I Syrien jobbade han som kirurgassistent och han hoppas kunna få sin utbildning validerad för att så fort det går arbeta inom vården, som undersköterska eller sjuksköterska.
‒Jag har varit på praktik på Mälarsjukhuset och det kändes bra. Men jag kan inte språket tillräckligt bra. Problemet är att det är svårt att lära sig ett nytt språk om man inte kommer i kontakt med människor på en arbetsplats, säger Kamiran.
Trots otåligheten över att det tycks ta så lång till att få ett jobb är han väldigt glad över hur de flesta bitarna i livet äntligen faller på plats.
‒Jag är så glad nu när familjen är här och alla mår bra. Barnen går i skolan och lär sig svenska och jag och min fru har fått nya vänner. De är verkligen till stor hjälp och glädje för oss, säger han med ett stort leende på läpparna.