För ett antal år sedan dog min man. På ett halvår förvandlades han från en högst levande, älskansvärd 57-årig pappa till en död kropp, som fraktades bort. Det hände både mig och barnen mer än en gång att både löpsedlar och en del övertygade människor lät oss ana att cancer nog kunde hänga ihop med bristande intag av den ena eller andra vitaminen, med förträngda känslor eller moraliska brister i personligheten.
Det fanns en dold dom där, något vi aldrig mötte i den vanliga sjukvården.
Självklart finns det brister i vår västerländska sjukvård och lika självklart finns det kloka hälsoprofeter men varför anklagas den vanliga sjukvården då och då för att vara elitistisk medan hälsomänniskor gärna framställer sig som enkla, ödmjuka, till för vanligt folk? Min erfarenhet är den motsatta och jag föredrar sannerligen en sjukvård som bygger på någon form av vetenskapligt kontrollerat vetande.
Självklart har vi ansvar för hur vi sköter vår kropp men hur långt sträcker sig det ansvaret? Vem avgör det? Vem dömer? Och vad får oss att tro att vi kan undgå det som i alla tider ingått i livet: smärta, sjukdom, lidande, död? Har vi glömt att en människa är mer än en magsäck, en hop tarmar, ett gäng ben och muskler?
Ska människor som blir sjuka dessutom behöva känna sig som sämre människor? Löpsedelns ”Ulf Larsson förstörde kroppen” ger en antydan om att han får skylla sig själv, han som dog. Vi andra hälsofreaks, vi lever.
Hälsan tiger still, sa man förr. Numera är hälsan högröstad och hösten är hälsoprofeternas årstid fram för andra. Vi börjar få alla förkylningar och infektioner, för att inte tala om diverse influensor som hukar vid horisonten. Vi ska inta olika hälsopreparat ideligen för att hålla oss på benen – i tron att vi själva kan styra över allt.