Åsas happy accidents blev en 40-Ă„rig unik karriĂ€r

I USA fanns en och annan utövare, men i Europa var konstuttrycket studioglas helt nytt vĂ„ren 1968 nĂ€r en ung svenska, nyinflyttad till TorshĂ€lla, blev först med en egen liten hytta. Femtio Ă„r senare summerar Åsa Brandt sin unika karriĂ€r och sitt mycket roliga yrkesliv: – Alla tyckte jag tog ett helt galet beslut som satsade fullt ut pĂ„ studioglas. Men med facit i hand var det ju ganska klokt.

I dag delar Åsa Brandt sin tid under vĂ„r, sommar och höst mellan TorshĂ€lla och Medelhavsön Menorca, dĂ€r familjen driver glasbutik.

I dag delar Åsa Brandt sin tid under vĂ„r, sommar och höst mellan TorshĂ€lla och Medelhavsön Menorca, dĂ€r familjen driver glasbutik.

Foto:

Övrigt2018-05-27 09:51
Anne-Lie Andersson

Vi sitter högst upp i det gamla vattentornet, som i dag Ă€r makarnas bostad, omgivna av vackert glas i grönt, blĂ„tt, gult och rosa. HĂ€r för Åsa Brandt i dag en betydligt lugnare tillvaro Ă€n under sin mycket aktiva, 40 Ă„r lĂ„nga konstnĂ€rskarriĂ€r, nĂ€r byggnaden under mĂ„nga Ă„r hyste Brandt Contemporary Glass, med utstĂ€llningshall och cafĂ©.

Att TorshĂ€llas gamla kvarter Ă€r en mycket fin plats att bo pĂ„ tycker hon fortfarande. Men egentligen tillbringar hon allra helst sin tid under vĂ„r, sommar och höst pĂ„ en helt annan plats numera, pĂ„ betydligt sydligare breddgrader. I familjen Brandts butik pĂ„ Menorca i Medelhavet sĂ€ljs Åsas glas, och hĂ€r Ă€r hon till och frĂ„n.

DÀrför tar det nÄgra veckor innan vi hittar en lÀmplig dag att ses pÄ.

– Jag har alltid Ă€lskat Spanien, sedan jag liftade dit som ung. Och den hĂ€r lilla ön med sina vita hus, röda jord och turkosa hav Ă€r underbar. Inte minst i september-oktober, nĂ€r vattnet Ă€nnu Ă€r varmt och man slipper trĂ€ngas pĂ„ gatorna.

Åsa som vĂ€xte upp i vĂ€stgötska Lyrestad i Mariestads kommun, bodde Ă€ven i Örebro, Hedemora och Stockholm innan hon och maken Jan förĂ€lskade sig i TorshĂ€lla.

– Jag minns fortfarande hur vi kom Ă„kande i vĂ„r gula Renault genom de gamla kvarteren upp mot kyrkan, och jag tĂ€nkte att hĂ€r vill jag bo. Och tĂ€nk, sĂ„ blev det.

Med en mor som var textilkonstnÀrinna och "med nÄgon form av begÄvning i grunden" som hon uttrycker det, valde hon att bli konsthantverkare.

– Men jag hann prova pĂ„ lite annat pĂ„ vĂ€gen. Jag började med nĂ„gra mĂ„nader pĂ„ Försvarets Radioanstalt, och satt pĂ„ kontor. Det var förfĂ€rligt, inte var jag kompetent för uppgifterna.

Hon jobbade ocksÄ en tid pÄ ett litet företag i Hedemora, och tog samtidigt en Hermodskurs i maskinskrivning, nÄgot hon haft god nytta av nÀr hon skrivit en hel del i olika sammanhang. DÀrefter skötte hon under nÄgra Är bokföringen pÄ Idrottsinstitutet Bosön.

– DĂ€r började jag utan att ha en aning om vad debit och kredit var. SĂ„ kunde det vara pĂ„ arbetsmarknaden pĂ„ den tiden.

1962-1967 blev det Konstfack. DĂ€r utbildade hon sig till keramiker och formgivare i glas, och dĂ€r trĂ€ffade hon Jan – som efter examen sökte och erbjöds jobb som teckningslĂ€rare pĂ„ flera hĂ„ll i landet. Valet föll pĂ„ Årbyskolan i Eskilstuna och paret köpte ett av de gamla husen granne med TorshĂ€lla kyrka.

– Det hĂ€r var riktiga fattigkvarter pĂ„ den tiden, och vĂ„rt hus pĂ„ Nyboms grĂ€nd 4 var vĂ€l egentligen förfĂ€rligt orustat och nedgĂ„nget. Men vi var unga och lyckliga, Jan och min fosterfar rustade huset och byggde till, och jag fick min lilla hytta. Jag kunde ingenting till en början, det vara bara att prova, och prova igen. SmĂ€ltugnen byggdes av en lokal murare, och han visste vĂ€l inte heller vad han gjorde riktigt. Vi bara gjorde, och det bara blev. Som en rad happy accidents.

IdĂ©n hade kommit till henne; om man kunde lĂ€ra sig dreja mĂ„ste man kunna anvĂ€nda glaset pĂ„ samma sĂ€tt. Och visst kunde man. Åsas huvudlĂ€rare i keramik pĂ„ Konstfack var formgivaren Stig Lindberg, som var konstnĂ€rlig ledare för Gustavsberg och vars kanske mest kĂ€nda elever blev glaskonstnĂ€rerna Ulrica Hydman-Vallien och Bertil Vallien. Genom hans försorg fick Åsa studera tvĂ„ mĂ„nader i Amsterdam och vid Royal College of Art i London.

– Enskilda solitĂ€rer som Ă€gnat sig Ă„t att blĂ„sa glas i smĂ„ verkstĂ€der har alltid funnits. Och tidigare hade uppdelningen mellan formgivare och glasblĂ„sare varit strikt. Men studioglaset, med den konstnĂ€rliga utbildningen i grunden, blev nĂ„got nytt. Att som formgivare sjĂ€lv blĂ„sa sitt glas blev det absolut nya och heta i vĂ€rlden 1968. Jag blev först i Europa.

Den 15 mars invigdes Åsas första verkstad.

– Det var stort. Och i och med att det var sĂ„ nytt fick jag vĂ€ldigt mycket publicitet till en början. Folk hade aldrig sett nĂ„got liknande, allt jag tillverkade hade en strykande Ă„tgĂ„ng och hjulen bara snurrade pĂ„.

Hon tar ner tre smÄ charmiga glas frÄn en hylla. Happy accidents. De första alstren, de första stegen pÄ en lÄng och rolig karriÀr.

– Jag fick uppleva en situation för svenskt konsthantverk som jag tror Ă€r fĂ„ förunnat. Studio- och konstglas vĂ€xte enormt, under mĂ„nga Ă„r var jag pionjĂ€r och for pĂ„ utstĂ€llningar och konferenser runt hela vĂ€rlden. Jag fick vara med om sĂ„ otroligt mycket spĂ€nnande och roligt, fick se lĂ€nders finaste hantverk och behandlades som en drottning nĂ€r jag kom pĂ„ besök ute i vĂ€rlden.

Åsa blĂ„ste glas för kejserliga kronprinsparet i Japan, stora lĂ„dor med hennes konst skickades jorden runt, och under en Eriksgata genom Sörmland 1980 besökte det svenska kungaparet hennes verkstad. 1990, pĂ„ Åsas 50-Ă„rsdag, flyttades hyttan upp till det gamla vattentornet ovanför kyrkan, dĂ„ en bortglömd och otillgĂ€nglig plats. 1999 öppnades Brandt Contemporary Glass, och Åsa var initiativtagare till Glasakademin som bildades i TorshĂ€lla samma Ă„r. Hon blev mottagare av en mycket lĂ„ng rad stipendier, hon skapade nĂ€stan lika mĂ„nga offentliga utsmyckningar i Sverige (och en i Japan), och hennes konst finns representerad i en rad lĂ€nder.

Den utvecklingen för glaskonsten kommer inte tillbaka, konstaterar hon. FrĂ„n mitten av 00-talet började svenska glasbruk lĂ€gga ned. RĂ„material, el, gasol, olja – allt blev dyrare, och marknaden föll. I dag vĂ€xer intresset för studioglaset sĂ„ smĂ„tt igen. Men jĂ€mfört med 80- och 90-talen Ă€r priserna fortfarande halverade.

2006 avslutade makarna verksamheten, av flera anledningar.

– Vi slet sĂ„ hĂ„rt hela familjen, men inkomsterna rĂ€ckte inte. De sista Ă„ren hade vi runt 40 000 besökare per Ă„r till vĂ„r öppna verksamhet, och tog ingen entrĂ© till utstĂ€llningarna. MĂ„nga trodde att vi hade ekonomiskt stöd av kommunen, men det fĂ„r inte ett privat företag.

Situationen blev till slut ohÄllbar.

– Vi försökte utveckla verksamheten men grannarna klagade och tyckte det blev för mycket trafik upp till oss. Vi fick verkligen kĂ€nna pĂ„ Jantelagen, och jag hoppas att de ibland tĂ€nker pĂ„ vad de bidrog till, sĂ€ger Åsa och tittar lĂ„ngt bort i fjĂ€rran.

– Men, de dĂ€r trĂ„kiga minnena spolar jag helst bort ur hjĂ€rnbalken. Och jag var 66 Ă„r, hade ju uppnĂ„tt pensionsĂ„lder Ă€ndĂ„. 40 Ă„r Ă€r en ganska lagom lĂ€ngd pĂ„ ett yrkesliv, jag var fĂ€rdig.

Sedan dess har hon Àgnat sig Ät familjen, Ät butiken pÄ Menorca och Ät att lÀra sig spanska.

– Det hĂ€r Ă€r fjĂ€rde Ă„ret vĂ„r butik hĂ„ller öppet april-oktober. VĂ„r yngste son sköter den dagliga verksamheten och jag Ă€r dĂ€r sĂ„ mycket jag kan. Det Ă€r sĂ„ spĂ€nnande att fĂ„ uppleva en annan kultur. DĂ€r lever vi ett helt annat sorts liv, fyllt av kultur, musik och folkliv, en bra omvĂ€xling till livet pĂ„ berget i TorshĂ€lla.

Under vinterhalvĂ„ret pluggar hon – sur pĂ„ sig sjĂ€lv över att hon inte passade pĂ„ att lĂ€ra sig spanska nĂ€r hon var ung – medan maken jobbar.

– Jag skulle kunna flytta ner permanent, men Jan skulle inte trivas. Han Ă€lskar att vara hemma. Och vi kan ju inte bo finare hĂ€r heller.

Hon glĂ€ds i dag Ă„t att det finns ett intresse bland konststuderande ute i vĂ€rlden att veta mer om studioglasets historia. Ungdomar som ska skriva avhandlingar i Ă€mnet hör av sig till Åsa, vars namn de snart hittar i dokumentationen kring konstformen. Senast i raden att skriva till henne Ă€r studenter frĂ„n Polen respektive Portugal.

– Det Ă€r kul. Man Ă€r fortfarande inte helt bortglömd. Den som vill skriva om studioglas och börjar leta bakĂ„t hamnar förr eller senare i TorshĂ€lla. Jag var ju med en del ute i vĂ€rlden.

Och det Ă€r hon fortfarande. Åsa har nyligen deltagit i en glaskonstkonferens i Venedig, och i sommar representeras hon i en 80-talsutstĂ€llning pĂ„ The Glass Factory pĂ„ Boda Glasbruk. Hon donerade en samling av sina alster, tillsammans med ugnen, glasblĂ„sarbĂ€nken, lite verktyg och sina pipor till Sveriges glasmuseum i VĂ€xjö. Detsamma gjorde ett 70-tal av Sveriges övriga konstnĂ€rer, formgivare och konsthantverkare som jobbar eller har jobbat med glas. I höst firar utstĂ€llningen, som visar studioglasrörelsens utveckling frĂ„n 1968 och framĂ„t, tio Ă„r.

– Jag har lovat att lĂ€mna hela mitt arkiv, med klipp och katalog till VĂ€xjö. Jag Ă€r fortfarande tacksam över att Sparbanksstiftelsen Rekarne bidragit till att jag kunde göra min katalog, som jag haft stor nytta av. Och jag hade tĂ€nkt att jag sjĂ€lv skulle skriva mer, om de hĂ€r Ă„ren och om min karriĂ€r. Men att sitta och rota i det som varit i min Ă„lder... Nej, dĂ„ Ă€r det bĂ€ttre att se fram emot de fĂ„ Ă„r man har kvar.

– Jag har kĂ€nt mig sĂ„ frisk och kry, men nĂ€r Ulrica Hydman-Vallien hastigt dog fick jag mig en tankestĂ€llare. Man pĂ„minns om att livet Ă€r Ă€ndligt.

Åsa Brandt

Fyller: 78 Är under Äret. Hon skrattar: "Nej, jag kan inte heller tro det. Men med en man som stÀndigt Àr i farten mÄste man hÀnga med."

Familj: Maken Jan, tvÄ söner, tvÄ barnbarn.

Bor: I mittenlÀgenheten pÄ den byggnad pÄ TornsvÀngen i TorshÀlla som tidigare rymde Brandt Contemporary Glass. "Jan och jag bodde kvar nere vid kyrkan, och Max med familj flyttade in hÀr nÀr vi lagt ned verksamheten och fastigheten byggts om till tre lÀgenheter. För tvÄ Är sedan bytte vi bostad med dem."

Gör ocksÄ: Skriver texter till Skaraborgsakademin som Ärligen ger ut en bok. Njuter av att ha barnbarnen nÀra.

Höjdpunkter i karriÀren: "Ett stort och fint minne Àr nÀr kungaparet besökte min glashytta 1980. Ett av de roligaste uppdragen var att skapa ett stort fönster till ett daghem i Tokyo. En japansk arkitekt hade hittat en tjej i lilla svenska TorshÀlla han ville samarbeta med."

UtmĂ€rkelser i urval: CUF:s stipendium Ӂrets debutant” -69, Eskilstuna stads kulturstipendium -70, Sörmlands kulturstipendium -74, Statens konstnĂ€rsstipendium -84, Årets TorshĂ€llabo -86, Eskilstuna-Kurirens kulturpris -87, Eskilstuna kommuns förtjĂ€nstmedalj -90.

SĂ„ jobbar vi med nyheter  LĂ€s mer hĂ€r!
LĂ€s mer om
TorshÀlla