– Jag upplever att Thailand är en del av mig och jag känner inte att jag åker bort utan att jag kommer hem när jag åker dit, säger Malin Blomquist hemma i köket.
De har varit i Thailand nästan årligen under ett decennium, som längst i tre månader. När de har rest har de rest spartanskt och bott mycket enkelt – utan faciliteter och så långt bort från typiska turistorter som möjligt. Nu åker de igen i slutet av januari för att vara borta i sex veckor.
– Jag har lite svårt för den tekniska världen här hemma. Det blir mindre och mindre mänsklig kontakt, mer ensamhet och sorgsenhet. När vi har kommit hem därifrån har folk sagt "välkommen hem till verkligheten", men det finns ju flera verkligheter, fortsätter Malin Blomquist.
Den verklighet som attraherar dem i Thailand är den generositet och omsorg som de möter på dagligen. Mycket fattiga människor är glada och även en fattig har mycket att ge, menar de. Som när de besökte Phi Phi Island två månader efter tsunamin.
Det var som en bomb hade slagit ned. Allt var raserat.
– Vi gav en coca-cola till en mamma som hade en liten kiosk. Hon ville absolut ge oss något tillbaka och gav ett armband och halsband som hon hade i kiosken. De ger utan tanke att få någonting tillbaka, säger Malin.
Nu när de åker igen ska de jobba som volontärer under minst två veckor på ett barnhem i Sangkhlaburi. Staden ligger inte långt från den burmesiska gränsen. Förutom de cirka 140 föräldralösa barnen finns också burmesiska kvinnor på barnhemmet som flytt sitt hemland.
– Det ska bli så skönt att hjälpa bara genom att vara jag. Bara att få vara en trygg vuxen i relation till barnen, det är trygghet de behöver, säger Anders Blomquist.
De satsar hela sitt sparkapital och "nollar" ekonomin, som de säger. Men pengar är just bara pengar.
– Vi kommer att vara alltiallo på hemmet. Vi ska lära barnen engelska, ta hand om det praktiska och sköta om djuren, skapa aktiviteter på dagarna och hjälpa barnen att bygga upp ett självförtroende, säger Malin.
Efter vistelsen, som barnen Viggo, 2, och Tindra, 10 följer med på, ska Anders jobba som ambulanssjuksköterska i Bangkok. Han jobbar på ambulansen i Strängnäs och blev under en resa påtagligt påmind om hur annorlunda det är med akutsjukvård i Thailand. En liten flicka hann dö för att den tekniska utrustningen inte fungerade.
– Ambulansen kom med en defibrillator utan batterier. Det ledde bland annat till att jag blev väldigt intresserad av att jobba. I Bankok hade de för några år sedan tio ambulanser på en befolkning av tolv miljoner. Jag tror inte att man åker på ett nageltrång direkt.
Skillnaden mellan svensk och thailändsk mentalitet tror Malin kan bero på hur vi tillfredställer våra impulser.
– Ju snabbare vi kan tillfredställa dem som i Sverige desto längre bort kommer vi från vår egen sanning. När man tvingas hamna i tristess, i ett existentiellt vakuum, får man tid att reflektera. Det är kontrasten.