En artikel som publicerades hösten 2015 i Expressen, om att Eskilstuna är landets fjärde fulaste stad, började åter cirkulera på sociala medier här om dagen. Många raljerade, reagerade, försvarade. Därefter kom en nyare undersökning som visade en betydligt bättre placering på fulhetsskalan.
Jag vet inte hur man mäter fulhet och anser att den eventuella poängen är allt för lättköpt för att tas på allvar. Eskilstuna har sannolikt aldrig varit vare sig fulast eller vackrast och vems måttstock ska egentligen gälla?
Är den bäst lämpade betraktaren en människa som har bott här i hela sitt liv, eller den som ställer sig på en rivningstomt och fokuserar på en byggnad i grå och fuktfläckad betong eller nedlagd pizzeria?
På de platser till vilka man har en känslomässig relation är det lätt att se det vackra. Om man har känslor, vill säga.
Kärleken till den stad man verkat i, det centrum runt vilket man kastat hatt, det höghusområde i vilket man lärt sig cykla eller till den park man kurtiserat i är nästan villkorslös.
Den stolthet som briserade efter utmärkelsen: Eskilstuna - Årets stad 1973, var påtaglig. Det talas om det än i dag, 44 år senare, och även den gången var det Expressen som stod för utnämningen. Men det finns en väsenlig skillnad. Den "tävlingen" genomfördes i positiv anda och handlade om att premiera föredömliga bostads- och samhällsbyggnadsinsatser.
Att hitta den fulaste, oavsett vad, är bara taffligt, fegt och dumt.