Häromveckan berättade en kollega som jag har känt i åratal att hon ska sadla om. Hon ska börja arbeta inom biblioteksväsendet - främst med barn och ungdomar. Jag gratulerade henne förstås och vi utbytte några rader om hur spännande och viktigt det är med barn och läsning.
Det pratas otroligt mycket om läsfrämjande åtgärder, det satsas och görs också en hel del. Gratis barn- och ungdomsböcker delas ut, ledigheter utropas till läslov och nya metoder arbetas fram för att fler barn (och vuxna) ska hitta till böckernas förlovade land.
Oftast börjar jag dessvärre flacka med blicken när sådant kommer på tal. Begrepp som "främjande" och "läslov" väcker något obstinat inom mig - det låter sjukt tråkigt och beskäftigt - fast jag vet att läsning och att läsa tillsammans med och för barn - är bland det härligaste som finns. Och det behöver ju inte vara komplicerat alls.
Kollegans nya biblioteksjobb fick mig att tänka på min egen uppväxt och hur jag läst för mina egna barn.
Min pappa älskade att läsa sagor för mig och mina syskon. Jag är visserligen rätt övertygad om att han själv hade störst behållning av traditionen att med hög röst deklamera Astrid Lindgrenska rader som "Det stod ett os av pepparkakor över hela Bullerbyn" varje jul, eller rytmiskt rimma sig genom Elsa Beskows sagor om Tomtebobarnen och ungarna i Hattstugan som eldade upp huset och fick smisk, men på sista sidan ändå fick "smaka mammas goda honungskaka". Men när jag hade växt ifrån pappas högläsning fortsatte jag läsa på egen hand, och blev så småningom en klassisk bokslukare som klämde drivor av Lotta-, Kitty- och Kulla-Gullaböcker redan på lågstadiet.
Det är svårt att tro att detta inte bidrog att jag blev journalist (och min syster blev språklärare). Det jag vet med säkerhet är att pappas högläsande gick i arv. Mina egna barn har fått höra allt möjligt, från gamla barnbokklassiker till mer samtida böcker, och när de blev äldre har vi haft små minibokcirklar där vi läst samma bok och diskuterat.
Utan överdrift kan jag säga att några av mina allra finaste minnen från barnens uppväxt har med läsning att göra. Som när äldste sonen skulle tillfriskna från lunginflammation och vi ägnade vab-tiden åt att läsa "Tordyveln flyger i skymningen" av Maria Gripe. Eller när vi båda läste den mystiska och vackra "Han hette Skellig" av den brittiska författaren David Almond.
Med yngsta sonen fortsatte läsandet. Vi hann klämma de fem första Harry Potterböckerna innan han ville fortsätta läsa själv. I bland i skenet av en pannlampa om vi tältade i skogen. Det var så mysigt att jag dör lite när jag tänker på det. Vi skrattade och snyftade oss igenom Ulf Nilssons "Adjö herr Muffin" och läste och diskuterade "Hunger Games"- trilogin.
Högläsning är verkligen något helt fantastiskt som inte enbart måste vara en vuxen som läser för ett barn. Och är det egentligen inte så att vi lyssnar på berättelser mer än någonsin förr? Ljudböcker och poddar är i var mans öra dygnet runt.
Men varför inte dra ur hörsnäckorna ur örat en stund och samla familjen eller vännerna och läsa högt. Gärna framför en brasa. Jag lovar att det blir en fin upplevelse.