Långsittning på årets största afterworkfest
En riktig långsittning kan man lugnt säga om showen/julbordet/banketten "Stjärnklart" i fredags. Åtminstone för de gäster som makade sig in på årets garanterat största afterworkparty redan vid halvsexsnåret.
För sedan skulle det mumsas julmat eller rostad röding och örtstekt kalvrygg som skulle sköljas ner med vin eller öl eller jag vet inte vad i cirka tre timmar innan själva showen kunde dra igång. Detta fenomen med arenajulbord där tusentals käkar tillsammans har blivit en trend under 2000-talet.
Men det här skulle ju bli en glad kväll. Då gamla artister återupplivas i julshowens välsignade hägn. Artistkoncept som "Diggiloo" och "Så mycket bättre" har sedan länge säkerställt en trogen publik som glatt tuggar i sig allt vad övervintrade musikstjärnor kan erbjuda.
Trots att det handlar om en julshow så är julnumren ovanligt få.
Bäst är det numera nästan obligatoriska inslaget med The Pogues ”Fairytale of New York” där – överraskande må jag säga – E-type sjunger duett med den polska sångerskan Margaret.
Sedan att Lasse Berghagen drar en fräck snapsvisa och sjunger ”Hej tomtegubbar” kan man gott vara utan.
Showen fortsätter med gamla E-typerökare, som förvandlar Stiga Sport Arena till ett skrålande Ibizahak på 90-talet, och Leonard Cohens sönderspelade ”Hallelujah”.
Lasse Berghagen får annars mest leverera gamla säkra godingar (instängd i nostalgins järnbur som han är sedan decennier) som alla förväntar sig: ”Sträck ut din hand”, ”Teddybjörnen Fredriksson”, den svängiga ”En kväll i juni” och så det gamla mellobidraget ”Ding dong”.
Linda Bengtzing är gnistrande proffsig och mest vital av dem alla. Hon bankar fram sina 00-talshits med en förförande grace och det mesta absorberas av den väloljade publiken: ”Alla flickor”, ”Värsta schlagern” och den ösiga ”Jag ljuger så bra”, då hon ger sig ut i publikhavet, klänger upp på läktaren, buggar med en dam och lattjar med grånade herrar. Bengtzing förefaller vara showens ångande draglok i sådana lägen.
De roliga killarna från ska-bandet Hoffmaestro lyckas också få igång publiken och när E-type mot slutet langar fram sina eurodance-rökare på rad, ”This is the way” och ”Life”, så påminner festen mest om en skrålande Finlandsbåt. Man kan knappast klaga på energin. Och folk har kul. Det är väl det som är meningen.