Den som skummar av nätet på jakt efter Billy Bragg upptäcker snabbt att han skrivit en lång rad sånger med avstamp i aktuella samhällsfrågor. "Never Buy The Sun" uppmanar till bojkott av skandalpressen och hans allra senaste "King Tide and The Sunny Day Flood" tar upp klimatförändringarna. Han stöttade labourledaren Jeremy Corbyn i årets brittiska val - men dissade den vänster som jublade och skålade när Margaret Thatcher avled för några år sedan. Hans inspel var i stället att svaret på thatcherismens samhällssyn alltid måste vara aktivism: "Fira inte, organisera er i stället". Att få på mopsen är han van vid. The Sun kontrade med att utnämna Billy Bragg till "Loony Leftie", ungefär galen vänsterkille, på sin förstasida och extremhögern har bombarderat hans grannar med hatbrev där Bragg anklagats för både det ena och det andra.
Hans musikerkarriär sträcker sig över mer än 40 år. Influenserna också. Billy Bragg har inspirerats av allt från Simon & Garfunkel och Beethoven till punk, rock och protestsånger över folkmusik med rötterna i både England och USA.
‒Ja, jag har varit "all over the place", säger han när vi efter visst strul med Greenwich Mean Time - Storbrittanien ligger en timme efter Sverige - når honom på telefon hemma i grevskapet Dorset.
Vad har du med dig till Gainesville i Eskilstuna?
‒I stort sett blir det bara jag och min elektriska gitarr. Men gitarristen CJ Hillman är också med och kompar på pedal steel guitar. Det blir förmodligen en hel del Americana från senaste skivan "Shine a light".
Vilken av alla genrer du spelat är favorit?
‒Det varierar och ändras hela tiden. Just nu lyssnar jag väldigt mycket på Offa Rex, ett samarbete mellan de amerikanska indierockarna The Decemberists och den brittiska folksångerskan Olivia Chaney. Det är en helt ny typ av musik som känns otroligt intressant.
När kom politiken in i den egen musik?
‒Den har alltid funnits där. Men egentligen började det på 1960-talet när musiken gick från att vara pop till att bli politisk, inspirerade av den amerikanska medborgarrättsrörelsen. Nuförtiden uttrycker folk sina åsikter på Facebook och andra sociala media. Vi var tvungna att hitta andra vägar och musiken blev det viktigaste politiska instrumentet.
Du har alltid stött och förespråkat gräsrotsaktivism och ibland kallats en modern Joe Hill.
‒Jag är väldigt influerad av Joe Hill, så det har jag inget emot. Kampsånger, fackföreningssånger och sånt som till sjöngs i samband med gruvstrejkerna på 1970-talet, har alltid legat mig nära.
Vilken politisk fråga är viktigast just nu?
‒Klimatet. Det kommer att påverka oss alla. Redan nu ser vi stora migrationsströmmar och de är bara början till något mycket mer omfattande. De flesta har ingen aning om de stora förändringar vi står inför. Ingen politiker vill ta i frågan. Vi vill inte se sanningen i vitögat för vi vill inte bli av med våra bekväma liv. Det är bland annat det jag sjunger om i min senaste låt "King Tide and The Sunny Day Flood".
Hur ser du på Brexit?
‒Det är så det går när de som styr inte på allvar har någon förändring att erbjuda. Folk har blivit av med sina jobb, de är oroliga inför framtiden, men inga politiker bryr sig. Det enda som då återstår är att rösta för kaos. Både Brexit och Trump erbjöd kaos.
Du har gett ut flera böcker, en om brittisk nationalism och nyligen en om skifflemusiken.
‒Ja, när jag inte är ute på gig försöker jag hinna med att skriva. "Roots, Radicals and Rockers" handlar om hur skiffle förändrade världen. Det var ju förresten skiffle som fick Björn i ABBA att intressera sig för musik. Har du koll på det?
Nix, men vilken sorts plats är Barking, orten du är uppväxt i?
‒Låt mig beskriva den så här: När jag gick ut skolan arbetade 45 000 där i bilindustrin. Nu finns 4000 jobb kvar. Barking är mycket nedgånget, husen är Londons mest slitna och högerpopulisterna har gått fram i fullmäktige. Men berätta lite om Eskilstuna!
Hm, stan kallades en gång för Sveriges Sheffield, men nu ser det annorlunda ut...
‒Oj, Barking var också ett Sheffield förr. Det låter som om vi har mycket att prata om, jag och Eskilstuna!