Änkeman Jarl ustpelar sig i en annan tid än Melodifestivalens. Här handlar det inte om globalt glitter och glam utan om ensamhet i svenska torpstugor. På lördagskvällen infann sig änkeman Jarl på Eskilstuna teater i Björn Gustafsons kluriga gestalt, men det började med ett trasigt dragspel.
När publiken kom ropades det: Är det någon som har ett helt dragspel hemma? Föreställningens var uppenbarligen inte i form. Det hela löste sig småningom och dragspelet kunde spela sin roll.
Det är Vilhelm Moberg som har skrivit folklustspelet och det betyder att det fortfarande finns bett i replikerna. Det är en text som har diverse decennier på nacken och den kan inte ses som ett inlägg i jämställdhetsdebatten precis.
Det som ligger under skratten här är ofta gamla könsrollsmönster, som vi tack och lov har kommit en bit ifrån. Men varje tid har sina uttryck och Mobergs folkkomedi är snickrad precis som förväntat, med enkla och tydliga drag.
Publiken har roligt och många skratt hörs i salongen. Det är utan tvivel en populär historia det här och kanske är det till en del nostalgi.
Här finns i alla fall de typiska förvecklingarna: änkeman Jarl är gammal korpral, som har förlorat sin hustru Kristina. De har varit gifta i 46 år och det blir inte lätt att klara hushållssysslorna. Karlar på den tiden kunde ju inte hålla på med sådant. Kristina måtte ha gjort allt utan att jag märkte det, konstaterar änkemannen.
I torpet intill bor änkan Gustava. Kanske det vore något? Försiktigt frieri med förvecklingar inleds. Änkan Gustava, bra spelad av Berit Carlberg, har redan en vedhuggande friare, som får se sig omsprungen.
Korpralen har två döttrar och de är av var sin sort: en gladlynt i blommig klänning, en stramt, kristlig, kritisk i grått.
Det är Björn Gustafson som bär föreställningen framför allt. Han lyckas med det som är svårt: att förvandla en karikatyr till en karaktär. Han rör sig långsamt, grunnar på det ena och det andra, fäller sina kommentarer med stillsam humor.
Mitt i all beräkning hur han ska få till det med Gustava lyser en alldeles mänsklig sorg över förlusten. Han lyckas blanda in både ömhet och nyfikenhet, förundan och beräkning i sin roll.
Amelie Fleetwood som Hilma, den strama, gör också en bra insats, inte minst i sången.
I den här versionen har nämligen Jean de Laval utrustat det hela med ett knippe läsarsånger, till dragspelstoner. De framförs med den nödvändiga glimten i ögat.