Varför det? Tja, för att inte låta alltför gnälliga, eller för att upprätta någon sorts balans i tillvaron. Men vad är egentligen skillnaden mellan att vara gnällig och att vara kritisk? Det är hur som helst intressant som vardagsexperiment – och alldeles tydligt att det positiva motgiftet behövs oftare än jag trodde. En annan tydlig sak är att det blir mycket snack om hur vackert vädret är ändå-...
Satt härom morgonen på tåget, ett av dem som faktiskt lyckades gå. Det blev proppfullt, förstås. Försökte se det positivt. Intill mig satt två tonårstjejer i famnen på varandra, lyssnade i samma hörlur och jämförde sina magkramper. När de klev av klev en kille på. Han fick låna min dagstidning. Där stod det i krigsrubriksstorlek att skabb sprids bland soffsittande tonåringar. Han läste äcklad, blängde på mig. Vackert väder i dag kändes inte som rätt replik.
Om vi behövde något positivt att uppväga vinterdepression, SJ-relaterad ångest eller högen av räkningar med, kunde vi skaffa den omdebatterade boken Jämlikhetsanden, sa A. Jag har inte läst den men sett att författarna Richard Wilkinson och Kate Pickett är forskare i epidemiologi. De har samlat ihop statistik från 21 rika länder, om jag fattat det hela rätt, och funderat på hur det kommer sig att folk mår dåligt fast vi har det så bra? Är vi bortskämda, helt enkelt? En del tycker ju det. Men enligt de här två har forskning lett i bevis att amerikanernas oro ökat ständigt under 40 år. En genomsnittlig unge i USA kände större oro än många som var psykpatienter på 1950-talet. I många industriländer har ångest och depressioner vuxit, trots att det materiella är tillgodosett. I länder med ganska låga inkomstskillnader, som i Skandinavien och Japan, är människor friskare, nyktrare och lyckligare än i Storbritannien och USA, länder med stora sociala klyftor. Det låter ju inte så osannolikt.
Det Wilkinson och Pickett vill är att bevisa att jämlika samhällen nästan alltid är bättre samhällen, att det går att vända en ohälsosam utveckling. Låter i alla fall positivt.