Inredningen på Oscars Café för Agneta Ekmanners tankar till barndomen på 1940-talet. Med ganska dramatiska gester under kristallkronorna talar hon om uppväxten med två yngre syskon, mor och far i en villa i Stockholm.
– Jag hade inte så lätt att få vänner och känner fortfarande att jag vill ha en privat sfär. Utåt kan jag verka lösmynt, men det är en bluff. Det verkligt viktiga tiger jag om, säger hon och fingrar på sitt stora halsband.
Denna tillbakadragna hållning bottnar i en klassrelaterad schism om öppenhet som återkommande blossat upp bakom kulisserna mellan den högborgerliga mamman och arbetarklasspappan.
– Kanske är det därför jag tycker så mycket om teater - det är en blandning mellan det uttalade och det tillbakahållna.
Barndomsdrömmen var att bli balettdansör och föra sig lika graciöst som dansarna i Svansjön. Därtill var hon emellertid inte duktig nog, kom hon underfund med. Inte heller studierna i historia och statskunskap vid Stockholms universitet ledde någonstans.
– Jag var för omogen för det och vantrivdes som Agneta hemma i Stockholm. Så jag tog min tillflykt till Lund. Där kände jag mig fri!
I Lund träffade hon inte bara sin framtida man, regissören Jonas Cornell. Utan även Suzanne Osten, som då jobbade på Lunds Stadsteater och vars domderande Agneta Ekmanner imiterar - inklusive fingerknäppandet: "Du ska bli skådespelerska!".
Resten av historien är en fyra decennier lång skådespelarkarriär med många, stora och mångfacetterade roller på landets stora scener som Dramaten och Stockholms Stadsteater. Och en lika diger filmkarriär, med en lång rad filmer och tv-produktioner på meritlistan.
– Jag är tacksam för alla kvinnor jag har lärt känna genom mina roller.
En av hennes första filmer, Puss och kram, väckte 1967 stor uppståndelse utanför Sveriges gränser.
– Jag hade en nakenscen som absolut inte hade någonting med sexualitet att göra. Jag tog av kläderna och tittade mig undrande i spegeln. Men i England fick de spader, enligt deras censurregler fick man inte visa könshår på film.
Det blev en stor sensation när de bestämde sig att ändra i reglerna och sända filmen ocensurerad.
På äldre dar är barnbarnen långt viktigare än karriären. Mormor har blivit så bra på att trösta det fyra månader gamla flickebarnet.
– Jag klappar henne väldigt varligt och sjunger visor för henne - falskt, men med inlevelse. Det ger en obeskrivlig glädje, säger Agneta Ekmanner.
Eyal Sharon Krafft/TT