Att intressera sig för Palmemordet är att röra sig väldigt nära en farlig gräns. Kliver man väl över den gör man det för resten av livet.
Otaliga är de så kallade privatspanare som utvecklats från nyfikna medborgare med journalistiska arbetsmetoder till fullfjädrade haverister och konspirationsteoretiker, som indignerat kastar ut sina många "avslöjanden" på användarovänliga texttunga hemsidor eller i egenutgivna böcker som få, om ens någon, orkar ta sig igenom.
Som skriker för döva öron, och som när de inte får det gehör de förväntar sig eller plötsligt nekas en handling de begärt ut tar det som intäkt för att de är helt rätt ute. Att de senaste 30 åren är en enda stor mörkläggning av en synnerligen obekväm sanning.
Jag förstår varför Leopold, Anér och de andra trillade dit en gång. Det finns så mycket kring mordet på Olof Palme som gäckar. De faktiska omständigheterna på och kring mordplatsen, alla spår och teorier som med åren har lanserats och själva tidsandan. 80-talets mitt var en intressant tid, inte bara i Sverige utan i hela världen.
Jag rör mig då och då vid den där gränsen själv. Jag har läst allt jag kommit över av Gunnar Wall (som till skillnad från de flesta andra privatspanare både är sansad och skrivkunnig), jag har plöjt hundratals sidor i Granskningskommissionens betänkande från 1999 och jag tycker att Stefan Lindbergs bok "Nätterna på Mon Chéri" redan kan kallas modern klassiker. För några år sedan testsprang jag till och med trapporna upp till Malmskillnadsgatan, samma trappor som mördaren sprang i den där natten, och tog tid på mig själv.
Frågan är när galenskapen drabbar mig. Och om jag själv kommer märka att jag passerar den där gränsen, den man inte kan kliva tillbaka över.
Ni andra lär väl säkert märka det, är jag rädd.