Fler personer än vanligt hade nämligen bänkat sig i konserthallens blå säten för att avnjuta ett Gershwin-potpurri som inleddes i det småskaliga med en trio med den mångsidiga Emma-Karin Maurin (som också spelar tvärflöjt i symfoniorkestern) på sång.
Tillsammans framförde trion tre jazzlåtar som uppvärmning och man kan väl lugnt säga att Maurin med sin röst inte skulle behöva skämmas ett dugg i mer puritanska jazzsammanhang.
Det blev en lysande start på kvällen som sedan följdes av den symfoniska dikten ”An American in Paris” vars lekfulla rytmer tog symfoniorkesterns hela arsenal i anspråk.
Det är ett ständigt varierande stycke med inslag av svängiga jazzharmonier och en bitvis förödande hitpotential med sitt starka huvudtema.
Ursprungligen var det tänkt som en impressionistisk gestaltning av Paris på 20-talet, men kanske är det jag själv som är anakronistiskt lagd då jag trots allt tycker det mer låter New York och 50-tal. Tänk Audrey Hepburn strutta runt på Park Avenue iförd käck höstkappa och sjalett.
Efter kaffet, och en kortare sejour med två låtar från operan ”Porgy and Bess” sjungna av trombonisten Ulrika Asp, var det dags för kvällens huvudattraktion i form av världspianisten Roland Pöntinen och kraftprovet ”Pianokonsert i F”.
Leken var slut och det var dags för allvaret då Pöntinen hamrade loss på flygeln efter orkesterns våldsamma intro.
Första satsen kändes som en duell mellan Pöntinens allvarstyngda klaverlir och orkesterns mer lekfulla harmonier. Även här med inslag av jazz i form av saxofon, trumpet och klarinett.
Pöntinen är dessutom en typ av pianist som är underhållande att se på med sitt kroppsligt expressiva spel.
När orkestern blixtrade till i sina urladdningar så klämde även Pöntinen i ordentligt och vaknade upp, som ur en sävlig slummer. Rasande skickligt.
Tidvis tycktes en massiv ljudvåg sluka upp Pöntinens kvillrande piano, men så släpptes han fram, som i plötsliga eruptioner av högkoncentrerad hamrande spelglädje. Det fanns med andra ord gott om utrymme att flexa pianistmusklerna inför en hänförd publik.
När sista satsen avslutats i en serie explosiva kadenser och sista notbladet var vänt ekade applåderna hårt i konserthallen. Stående ovationer.
Som en stillsam dessert bjöd Roland Pöntinen (i ett infall av extranummer?) också på ett kort stycke av Ravel. Som för att lugna nerverna efter en hård rockkonsert. Man tackar!