"Aktörerna" är titeln och här finns hela registret: kriminalinspektörer och misstänkta, åklagare och advokater, rådmän och domare.
– Nej, någon nyckelroman är det inte. Jag har skrivit den för att det är roligt att skriva, men OK, viss inspiration har jag hämtat från mina år i rättsväsendet. Många kommer säkert att känna igen sig...
Helt sant, för även den som bara vid enstaka tillfällen satts att bevaka förhandlingarna i Eskilstuna tingsrätt kan tycka sig skönja figurer som släntrat förbi i verkliga livet. En skridskoåkande åklagare, en nitisk kriminalreporter - och så förstås de stackars brottslingarna själva.
– Men skurkarna är av den sort det knappt finns några kvar av nuförtiden. De drar lite mera åt Jönssonligan och har de några förebilder så är det nog snarast jag själv och två andra grabbar från läroverket hemma i Linköping. Vi var inte guds bästa barn, även om vi inte vara särskilt kriminella.
En ruggig gympalärare från gymnasietiden har fått stå modell för en lika läskig polis, men annars är han försiktig med att avslöja vem som är vem.
Att förre justitieministern Thomas Bodström finns med galleriet erkänner han dock utan omsvep. Och skrockar lite över att han gjort om den gamle AIK:aren till hängiven Djurgårdare.
– Det kommer nog att irritera honom ordentligt.
De lärde känna varandra i Göteborgs tingsrätts säkerhetssal då de tillsammans med Claes Borgström arbetade med ett mord på Tidaholmsanstalten.
– Vi kallade oss för de tre B-advokaterna. Senare blev Claes Jämo och Thomas minister - och jag blev kvar i gruvan...
"Aktörerna" är Staffan Bergfeldts debut, men författande har han egentligen pysslat med lite då och då hela sitt liv.
– Jag har skrivit tal och sånt till bröllop och födelsedagar och andra tillfällen när det ska vara något lite roligt. Sedan skrev jag ett par kåserier i Eskilstuna-Kuriren som jag fick uppskattning för.
Sammantaget gav det smak på att skriva mer och nu föreligger alltså en bok på nästan 500 sidor - som skulle ha kunnat blivit ännu tjockare om inte Staffan Bergfeldt tagit hjälp av två lektörer.
– De var positiva, men tyckte att vissa kapitel skulle bort.
Med sorg i hjärtat strök han en del golfhistorier han gärna delat med sig av, samt ett kapitel om en fest på åklagarkammaren.
– Men det sista var nog bara bra att det försvann.
Några års knåpande på fritiden har det tagit att skriva boken och att han hunnit förklarar han med att han har noll koll på de flesta tv-serier utom Downton Abbey.
– Och så har min hustru Carin varit väldigt förstående och låtit mig sitta och skriva när jag egentligen borde ha sysslat med diverse hushållsgöromål.
På åklagarkammaren, tingsrätten och bland kollegorna i Eskilstuna har hans bok rönt stort intresse.
– Bokstäverna är ju i stor stil och tonen humoristisk. Den intellektuella eliten kanske inte direkt nappar, men de flesta som läst den tycker den är kul, säger han och avslöjar sig sedan som en riktig djuping i litteratursvängen. Just nu plöjer han "Processen" av Franz Kafka.
– Jo, jag bestämde mig för att läsa den och två andra klassiker jag inte läst tidigare: "Brott och straff" av Fjodor Dostojevskij och "På spaning efter den tid som flytt" av Marcel Proust.
Hittills har han hunnit med de två första:
.– Huvudpersonerna bär sig väldigt korkat åt, det är rena mardrömmen, men båda böckerna är fantastiskt skickligt skrivna.
De intensivaste advokatåren har Staffan Bergfeldt lagt bakom sig och han är inte längre delägare i byrån han arbetar för.
– Men så länge unga människor vill ha mig som försvarare känns det meningsfullt och roligt att fortsätta.