Bruno K Öijer drog fullt hus

Han talar om dumheten som bara har ett ansikte – människans. Och han gör det helt solo utan annan rekvisita än en karaff vatten och på ett sätt som får oss att sitta knäpptysta och trollbundna i nästan två timmar – bortsett från applådåskorna och heja-ropen då förstås.

Bruno K Öijer, mellannamnet Kenneth bytte han mot Keats 1999, är poet och estradör sedan 40 år tillbaka, en korsning mellan bard och rockikon, John Keats (brittisk poet 1795-1821) och Bob Dylan, beatnikpoet och Patti Smith, en särling som envist gjort sin egen grej sedan debuten 1973.

När han nu, efter släppet av senaste diktsamlingen ”Och natten viskade Annabel Lee”, bränner av sin performance inför fullsatta och utsålda bänkrader på Kulturhuset Royal i Nyfors är elementet det absolut rätta. En hyfsat intim lokal som bjuder på en helt annan upplevelse än att till exempel se och höra honom på Stockholms stadion. När Kent hölls sin vita konsert där var Keats-Bruno (ja, han är döpt i den ordningen) intronumret och anades bara som en svart prick i ett annars helvitt hav.

Nu är han nästan nere hos oss i bänkarna och vi ser hur han liksom räknar in sig själv inför varje ny dikt. Tar sats, koncentrerar sig och så – attack mot mikrofonen. Som Kajsa Bergkvist inför ett höjdhopp eller Mike Tyson sekunderna innan han går in i ringen.
Två timmars deklamerande är mycket att memorera även om man skrivit texten själv och lång tid att helt ensam stå rakt upp och ned på en scen – så att jämföra med en idrottsprestation kan inte vara fel. Särskilt inte som handen emellanåt åker upp i luften med fingrarna formade till ett V-tecken efter väl genomfört lopp.

Men nu handlar det om livet, beskrivet av enkla ord sammansatta till meningar som oftast kör rakt in i mellangärdet.

Och dessutom framförda med ett stort allvar som aldrig någonsin ursäktas med småtrevligt mellanprat eller urskuldande leenden. Han lär själv ha sagt att det händer att folk skrattar åt hans texter, men att det är normalt att skratta när man är nervös. Rakt på!
För det Bruno K Öijer gör och säger är på riktigt. Det är därför det inte går att värja sig och det är därför det snudd på känns som man sitter i kyrkan trots att man bevisligen befinner sig i en gammal nedlagd biografsalong. För det sliter i hjärtat när han ringer upp sig själv som sjuåring och vill veta hur det egentligen var – men inte får några svar.

Att han inte fått en stol i akademin är rätt obegripligt, men kan möjligen ha att göra med att han redan 1974 kallade de aderton för ”utbrunna ljus”.